Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

tisdag 2 oktober 2018

Tisdagsnostalgi

När Maya var dryga året flyttade vi in till stan igen, Maya, Alex och jag. En stor vacker 4a i Vasastan. Det var som en dröm att ha värme, att ha bra vatten, men framförallt att vara i stan igen. Asfaltsbarn.

Den sommaren var vi ute på mycket bus, Maya och jag. Hon hängde med överallt, och vart vi än kom så klingade hennes skratt och livsglädje.
Visst var hon arg då och då, som ett ilsket bi, men det gick ganska fort över.

Framåt sensommaren slutar Maya somna på mitt bröst. Hon är då ganska exakt 18 månader. Det är då vi får en ny rutin. Hon somnar bredvid mig i soffan. Jag ska sitta vid hennes fötter och skriva på bloggen, då är hon trygg.
Mysiga stunder att blicka tillbaka på. På det viset somnade hon varje natt i över ett år, innan vi började somna i sängen och jag berättade sagor.

I september 2009 börjar en ny era i vårat liv. Maya börjar dagis och jag får då äntligen tre timmar barnfritt/dag. Jag tillbringade dom med min son eller på gymet.

När jag skriver om det så förstår jag inte riktigt vad det är jag gjort. Plötsligt stod jag med en bebis i famnen och henne hade jag sen dygnet runt i 18 månader. Jag kan nog inte förklara hur långt det var mot det jag var van vid.

Men den kärlek hennes blick gav mig fick allt annat att kännas så oändligt oviktigt. Fäller en tår, av stolthet och kärlek.

I samma veva fick Maya beviljat avlösarservice. Underbara kom Anna-Maria in i våra liv och hon är en av de underbara fantastiska människor vi mött på vår stig.
Hon kämpade med att få Maya trygg. Vi blev beviljade nio timmar/vecka vilket var en evighet för mig. Första gången Anna-Maria skulle vara helt ensam med Maya, så hörde jag Mayas skrik och gråt i trapphuset, men jag stålsatte mig och åkte iväg. När jag tre timmar senare kliver in i trapphuset igen, hör jag samma skrik..

Maya hade varit ledsen och skrikit i tre timmar. Anna-Maria är helt svett, likaså Maya. I min famn blev hon snart lugn. Nästa gång Anna-Maria kom blev det nästan samma sak, men den gången vände det och sen dess har Maya alltid älskat sina avlösare och resurser. För att vara med farsan är ju inte så muntert..

Livet tickar på, nästan så jag tror att det är nån som snabbspolar livet..

Oktober, vart tog sommaren vägen? Balkonghäng.Tår i sanden. Ljudet av en fläkt.

Snälla, låt mig aldrig klaga igen. På sommaren.

Metallica i lurarna, några blyertspennor och ritblocket.. Min kväll..

Lev och låt leva. Är en bra insikt.

/U


Inga kommentarer: