Maya&jag..

torsdag 18 februari 2010

.. Att odla kärlek.

Ett groende frö, ett gryende liv
Två hjärtan i den kropp den andra växer
Till oss, ett liv, ett kärlekspyre,
väx och frodas, kryp, gå och lev.

Vid din sida jag ska finnas
när du är ledsen och ont i
kropp o själ du har.

Du, lilla barn, ömt i min famn
ska jag vagga dig till sömns
o mitt eviga stöd och tröst ska
jag ge dig, tills mitt liv ej finns mer..

Min dotter och min son, all kärlek jag äger uti min kropp är deras.. All min kraft och ork ska jag ge dem.
I stunder av rädsla ska jag skydda dem.. I stunder av gråt ska jag trösta dem. Då deras dag är tuff och jobbig ska jag finnas där, med min trygghet och mitt stöd. Jag ska finnas där när dom förvirrat ser sig om och undrar vart dom är på väg, där dom vandrar på deras stig av liv..

Till Alexander vill jag vara, en vän som han i alla lägen kan lita på. En pappa som finns för honom, som han kan komma till med de problem man har när man är ung. Jag vill åka iväg på våra fisketurer, gå upp i arla morgonstund och möta havets saltstänkta dofter.. Jag vill skänka honom det bästa jag har, det jag vet att jag alltid kommer ha råd med.. min tid..
Jag är skyldig att som förälder, ge honom det, det är en självklarhet. Att finnas.

Till min dotter, vill jag ge detsamma.. Hon ger mig, all sin kärlek. Hon ger mig sitt klingande skratt och sina intensiva blickar, hon kämpar på dag efter dag.
Sedan den dagen jag fick beskedet att hon har en cpskada, har denna sorg gnagt i mitt inre. Den ena dagen har varit värr än den andra. Jag har gråtit floder och gör så än idag.. dom trillar utmed min kind, tårar av kärlek, tårar från min själ.

Jag har bestämt mig, att jag ska lägga min sorg i en liten ask, lägga på locket och låta den finnas där uti  mitt sinne.
För jag kan inget göra, förutom att visa Maya min innerligaste kärlek och ge henne det hon är värd.
Min kraft, min styrka och mitt stöd.. Jag kan ge henne kämpaglöd och jag kan ge henne självförtreonde.. Med vår kärlek kan vi flytta berg, vi kan uppnå mål i livet.. vi kan bevisa för världen att även fast en liten arm inte gör som man vill. Även att man inte med sin mun kan forma ord, eller att kroppen inte gör som man vill, kan vi bevisa att det går!! Att cp inte är en mental begränsning utan en möjlighet.
Fast vi, du och jag och våra barn får kämpa än mer, vi har inget gratis, ändå är det kärleken till livet som segrar över sorgen.

Jag kan inte klara det själv. Vi kan inte klara det själva, vi måste ha hjälp och finnas för varandra.
Jag måste få tid för mig själv, få min tid på gymet, tid för fisket och mina naturupplevelser. Tid för mitt skapande. Tid för själen o sinnesro i sinnet.
Jag vill inte behöva kämpa och lägga min energi på att strida för min och min dotters rätt i samhället. Det stjäl min ork, det förstör min lust.
Min styrka är mitt lugn, min kunskap och erfarenhet och jag känner att jag står stark inför myndigheter och kommuners dumheter och regler. Så är inte fallet för alla.
 Det är en annan kamp, där vi måste kämpa med näbbar och klor, att vi som föräldrar till handikappade barn ska bli hörda, ska bli förstådda och att de lyhört ska lyssna på våra rättigheter. Vi ska inte behöva kämpa för vår rätt.. Den är en självklarhet.

Jag ska lägga min ask av sorg i hjärtat och ta fram då och då.. försiktigt öppna på locket och låta min gråt, mina tårar rinna utmed kinderna. För det farligaste jag kan göra är att stänga asken och glömma mina bekymmer, då kommer asken sprängas och jag gå i sank..

Jag ska odla den kärlek som spirar uti min själ. Vårda min ömhet, och bygga en grund för barnen att stå på. En grund  byggd på trygghet och förståelse. Tillit och respekt.
Jag ska med försiktig hand, dag efter dag, vattna och ansa den lust jag har till livet.. O för mig är det en underbar gåva jag fått, att jag kan dela med mig av den till dom jag älskar, till er som läser och till Dig.. Det är så jag får min kraft, det är det som är min trygghet och dröm.. Att just du finns är en ovärdelig skatt, den bästa vinst en man, människa kan få.. 

Så, ta era barn och håll dom mot ert bröst. linda in dom i era armar och krama dem, ge dem den respekt och kärlek dom är värda. Gå in o se på dom när de sover och möt deras oskyldiga ansikte, deras själ. Böj dig ner och pussa deras kind o viska..
-Pappa, älskar dig..

Sovgott.. o kämpa på, mina vänner..

  

7 kommentarer:

Anonym sa...

Vad kan man säga...hur kommenterar man ett sådant inlägg - ord som berör rakt in i hjärtat, in i själen. Jag hoppas vi kan finnas där och ge av vår kärlek, även om det bara blir små stunder ibland. Stötta och finnas till. För vår kärlek till er, alla tre - är stark!
PS: Det blev två - med får på:-)) /systeryster

Mib sa...

Så fint skrivet!

Anonym sa...

Du är otrolig Uffe! Var får du alla dina ord ifrån? Man blir mållös av att läsa det du skriver!

Bamsekram från Kusin!

Maria sa...

Du skriver så fint och varmt. Man får sörja över att få ett barn med funktionshinder. Du tänker rätt som vill ge din barn själkänsla, styrka mm. Din dotter kommer att växa upp till en underbar individ. Jag får intrycket av att hon är en väldigt skärpt tjej. Jag hoppas det löser sig för er med kommunikationen och att ni kan komma till LINDAH om ni inte har logopet på habiliteringen. Jag träffade igår ett barn jag följt i många år med svår cp-skada oj vilken motorisk utveckling som skett, med tid lär man sig och hittar strategier för att klara så mycket som möjligt.

Ta väl han om varandra, du din son och lilla dottern

Gagnskullu sa...

Vilket underbart inlägg!

Humlina sa...

Odla kärlek!!!! Det var ett påprickenord...odla kärlek.
Tack för dina sammetsmjuka och stjärneglittrande ord, såna ord som man växer av.

Evelina - mamma till Lucas sa...

Tårarna rinner... hittade precis hit. Jag har en unik son. Mycket av det du skriver hade kunnat vara jag. Du satte ord på mina känslor. Något jag har svårt med just nu... Vilken kärlek. Fina barn har du också. Lilla Maya måste ge sån livsglädje. Precis som min Lucas gör.

Tack för att jag fick kika in... du är väldigt duktig på att skriva.

Varm kram från oss