Maya&jag..

måndag 3 april 2017

Ibland..

Ibland saknar jag den tiden, då jag hade den där timmen, eller timmarna, med Maya nedbäddad i soffan och känslan av att hålla om hennes lilla fot..

Ibland saknar jag att få lite tid, och stanna upp. Jag ska tänka på det, och försöka göra mer saker för mig själv, bra saker, och så ta mig mer tid med de människor som ger mig positiv energi.

Jag är så evigt trött på saker och ting i samhället. Tjatande och klagande. Gnäll. Falska nyheter. Ondska.

Ikväll ska jag ta mig tid att titta på Planet Earth 2, en fantastisk dokumentär om moder jord och hennes liv.

Om nu Maya har somnat. Hon börjar ha en hel del tankar om kvällarna och vill ligga och "prata" om både det som varit och det som komma skall..

Jodå, vi kan prata med varandra, Maya&jag.. Det är en magisk stund om dagen, då vi verkligen förstår, varandra.. utan att hon kan säga ett ord..

Ibland saknar jag att skriva på bloggen. Men livet tickar på, ticktackticktack, och allt har sin tid. glädje och sorg..

/U

tisdag 14 mars 2017

En titt bakåt..

När jag började skriva på den här bloggen var Maya drygt ett år.
Jag hade all tid i världen om kvällarna, och det var väldigt lugna och kravlösa kvällar. Maya somnade antingen på mitt bröst, och sen bäddade jag ner henne i soffan, eller så ville hon somna i soffan. Helt nedsläckt i vardagsrummet, så mörkt som möjligt, då trivs min lilla donna. Hon är likadan än idag, kolsvart i sovrummet och så ska hon ha täcket över huvudet.

Då, för åtta år sen, var det hennes trygghet att jag satt vid hennes fötter, klappade henne då och då, smekte hennes rygg och kind, jag fanns där.
Hon hörde mig, mina andetag, min närvaro var hennes trygghet.

Precis som nu.

Även jag var annorlunda, mitt liv var annorlunda. Maya var liten och lätt som en fjäder. Hennes CP-skada märktes, men den var inte lika påtaglig som nu.

Då var jag pappaledig, nu har jag en 75 % tjänst som kräver en hel del av mig.. Maya gick då på dagis, idag är hon en förstaklassare, med allt vad det innebär för både henne och mig..

Jag har helt enkelt lika mycket tid som då. Att skriva. Att teckna.

När hon väl sover är klockan sisådär runt 20.30-21.30 och då, kära läsare, är jag trött. I själ och kropp.

Har skrivit det förr. Det är enkelt att bara vara pappa, det svåra är att ha en balans på att vara pappa, man, människa, och samtidigt ta hand om allt som ett liv innebär. Tvätt. Disk. Dammsugning. Damma. Alla möten på hab och sjukhus. Arbete. Fritid. Kärleken. Intressen. Träning..

Balans.

Allt förändras och det är en förutsättning för utveckling.

Efter att ha skrivit på bloggen nåt halvår, så hade bloggen som mest ca 800 läsare.. Nu har jag ingen aning..

Men det får vara så här.. Jag skriver då och då.. och om jag märker någonslags trend, i att bloggen får fler läsare, så kanske.. cirkeln sluts och jag skriver varje dag igen..

Livet är bra. Livet är helt fantastiskt.. trots att vardagens gråa bistra verklighet är tuff ibland, så är livet underbart.
Jag är lycklig.

/Uffe

måndag 27 februari 2017

Nio år!

Idag är det nio år sen min underbara dotter kom in i mitt liv. Som en storm virvlade hon in och förändrade allt..

.. och hon har lärt mig att älska..

Att skratta trots allt.. försöka se det som är bra..

Maya har haft en fantastisk födelsedag.. som började med pappas skönsång, en bricka med stearinljus och ett paket..

.. och hon strålade av lycka..

Sen satt vi i sängen och drack lite saft och kaffe, chillade en sväng..

Det är inte mängden paket som skapar minnen..

Nu sover hon gott, och snart likaså jag.. Inatt ska jag tänka på hur det var, hur känslan var den där allra första natten hon sov på min mage..

Jag ska komma ihåg vad jag lovade henne.

Att vara den allra bästa pappan.. Att alltid finnas.. Att odla trygghet..

Sovgott

/Uffe

torsdag 16 februari 2017

Ett i veckan..

Är ju bättre än ingenting alls.

Dagarna tickar på. Som ett gigantiskt urverk, där alla kugghjul sakta rullar.

Maya mår bra, ibland klagar hon på att hon har ont i sitt knä. Det onda i knät kommer från höften, så det ska på ett sätt bli skönt att operationen närmar sig.

Jag får tyvärr avbryta kvällens skrivande. Maya somnar inte.

Sagodags.

/Uffe

tisdag 7 februari 2017

.. och tåget rusade fram..

.. i det vintergråa landskapet..

Vi satt där, nära varandra, och för varje mil från verkligheten vi kom, kändes det som stenar föll från hjärtat..

Hur mycket jag än älskar min dotter, hur mycket jag än ger henne, finns, är, tänker, och gör, så måste jag då och då bara få tänka och ta hand om mig själv..

"Jag kan bara behålla det jag har genom att ge bort det"

Vi kom fram till ett dimmigt och kallt Köpenhamn, och huttrade den korta promenaden till hotellet..

Efter installation av rummet, så tog vi våra cyklar och rullade in i vimlet, bland skeva hus och kullriga gränder.. 

.. vi har ätit fantastisk god mat.. umgåtts.. museum.. och cyklat.. Köpenhamn är en underbar stad att cykla i, dock väldigt kall..

Vi åkte till Köpenhamn för att se Metallica. Konserten blev inställd. Snacka om otur..

Men, nu har vi en bra anledning att åka tillbaka i september, då kommer dom och gör extrakonsert..

Hemma igen. Mitt i allt. 

Jag är en stolt man. Jag är en lycklig man.

Min resa känns som den bara har börjat..

/Uffe

tisdag 31 januari 2017

Metallica..

På fredag sätter vi hos på tåget, jag och Kim, och åker ner till Köpenhamn.

Det är inte en kortishelg, så MayaBus ska vara hemma bara med sina assistenter från fredag till måndag..

Oj, vad hon ser fram emot det.. och pappa ser fram emot Köpenhamn.. hotellfrukost.. Loppis och Antikbutiker.. Ravnsborggade är en underbar gata med massor loppisar och fantastiska antikhandlare.. den ena mer annorlunda än den andra..

.. God mat.. och så sömn.. i alldeles lugn och ro.. långt borta från vardagens gråa tristess..

På söndag ska vi se Metallica. Det är en upplevelse. För mig som lyssnat på dom sen 1983.. och sett dom ett par gånger förut..

En magisk kväll har vi framför oss.. En magisk helg..

.. och jag kommer gå ut från ytterdörren och kunna slappna av helt och hållet, för jag vet att min skatt vid regnbågens slut har det allra bäst.. att hon är med de allra bästa assistenter som hon älskar.. Mia, Selma, Evelina och Johanna.. och så kommer det snart en ny tjej som heter Emilia, och hon är nog redan den allra bästa..
Emilia är syster till Evelina och Selma, och Maya har träffat henne flera gånger, och varje gång ser jag något alldeles speciellt i Mayas ögon och hennes skratt blir lyckligt..

Vi har det bra, mitt i all bedrövelse..

/Uffe

lördag 21 januari 2017

Skratt och en känsla av vår..

.. och Maya skrattar vidare.. Hon har varit på ett alldeles strålande humör den senaste tiden.. busig, envis, rolig, och alltid nära till skratt..

Ikväll, när jag lagt mig såg jag mig själv i spegeln och började fixa håret, drog händerna igenom det, och ställde mig troligen i en sån där 50-tals stil, som när Jerry Williams uppträder och Maya hon började skratta så tårarna rann på henne..

Liksom, vad pysslar du med, farsan?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det är i verkligheten man lär sig. Män måste ta ett större ansvar.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Har ni märkt hur ljuset sakta börjar komma tillbaka..

Talgoxen drillar att snart är det vår igen..

/Uffe



måndag 16 januari 2017

Tiden nöter, som vatten mot klippan..

.. och våra liv tickar på..

Samma rutiner, men mer assistans, mer tid för mig själv. Fler stunder där jag bara är Uffe. Sakta börjar jag hitta tillbaka till livet jag en gång levde..

Och för Maya är det så viktigt, att nu få möjligheten att uppleva livet utan mig, på egen hand. Det är så man lär sig, att få pröva sina vingar..

Nu kommer nästa fas i vårt liv. Att bygga självförtroendet. Att lära sig.

Att känna sig älskad och trygg.

På ett sätt har jag mer tid för mig själv, ändå är det lite mer av allt. Skolan. Mitt arbete. Aldrig några nätter man sover hela natten med oavbruten sömn. Ansvaret över att alla hjälpmedel funkar på skolan, kortis och hemma. Alla möten på hab, både tillsammans och ensam. Möten på skolan. Sjukvården.

För, jo, det blir så att Maya ska göra en till höftoperation.

Oro. Såklart.

Nattningarna tar lite längre tid. Kvällarna allt längre, men kortare. För mig.

Livet som ensamstående förälder..

Ge och ta. Att få kärlek.

/Uffe