Maya&jag..

tisdag 27 september 2016

Hand i hand

Mörkret börjar smyga sig på. Löven gulnar och om mornarna kan man känna doften av höst och när Maya lägger sig måste man stänga fönstret för annars blir det för kyligt i sovrummet.

Hon hatar täcket om nätterna. När hon ska somna vill hon ha det över huvudet och så kurar hon ihop sig som en kissekatt och somnar..

.. men mitt i natten blir kissekatten som ett vilddjur och de små benen sparkar och sparkar för att få bort det där otäcka täcket..

Jag har ännu inte förstått varför och jag hoppas att Maya en dag kan berätta vad det är som är gör att hon bara inte vill ha det över sig.

Ikväll har bästa assistenten Selma varit här. Maya fullkomligt älskar henne och det värmer mitt hjärta att komma hem och båda ligger i soffan och myser. Det är precis så som assistansen ska vara. Maya är trygg och jag kan slappna av när jag är hemifrån.

Vi har även en ny assistent som heter Johanna. Mia som jobbat med Maya sen hon var två år har flyttat till Stockholm och lämnat ett stort tomrum efter sig, men Maya gillar Johanna och det kommer bli bra.. Vi måste tänka så, vi måste tänka positivt..

.. Att odla kärleken..

Ansa de vissna löven. Plantera om när rötterna inte längre får plats. Att ta hand om varandra, att gå hand i hand på samma stig trots att ibland inte lyckan spritter i benen.. Att då hålla fast lite hårdare och visa att jag finns.. Min kärlek är djupare än något annat och inget kan rubba den. Inget kan göra mig så rädd att jag viker av från stigen.

Styrka i själen. Förståelse i sinnet och ett hjärta fyllt av ömhet, och empati för det okända.

Att inte vara rädd för det onda i livet.

Lära sig om det jag inte känner igen för att kunna bemöta de jag möter på min väg..

Min hand kommer aldrig släppa din.

/Uffe

måndag 26 september 2016

Vad är kärlek värt?

Hur mäter vi lyckan?

Vad är kärlek värt?

Är kärlek något vi någonsin kan mäta och värdera?

Jag tror på att bygga stabila grunder att stå på. För då klarar man av livets drabbningar, när stormen ryter runt oss och man går vilse i labyrinten av det som är just livets vardags bekymmer.

Jag tror på att ge våra barn av vår tid. Att vi stannar upp och bara är en stund. Som när vi hämtar på dagis och fritis.
Tänk på att dom har längtat och kanske saknat dig, att du kommer in i deras värld, där de är en stor del av deras tid, då tror jag att det är viktigt för dom att vi kommer dit och tar oss tid en stund. Att leka. Att möta deras vänner. Att bara vara en förälder som bryr sig.

Det är de små tingen i livet som bygger grunden. Sten för sten stadigt förankrat.

Att låta gråten vara precis lika viktigt som skrattet. Att förstå att varje dag inte kan vara en den bästa.

Att inse att livet faktiskt inte alltid är en dans på rosor.

Att älska trots att man inte alltid förstår..

Finnas.

Vardagen är ofta stressig och kraven hopar sig som mörka åskmoln, och hur ofta hör man sig själv säga..

- Vänta, jag har inte tid just nu..

Men är vi verkligen så stressade att vi inte kan ta oss tiden och stanna upp en stund?

Stanna upp och finnas för de som behöver oss just för stunden?

En trygg famn att gråta ut hos. Ett öra som lyssnar. Någon som bryr sig.

Det är i de svåra stunderna jag växer som människa. Det är i förändringen jag utvecklas och lär mig.

Maya är hemma igen, hon ligger i min säng och kramar sina dockor, hon är en trygg dotter.. Vi har byggt vår grund, och den kommer stå kvar.. år efter år..

/Uffe

torsdag 22 september 2016

Kortis..

Det är dags för kortishelg igen.

Vi har ändrat rutinerna när Maya ska dit, för ett tag var hon otröstligt ledsen när jag lämnade henne. Så ledsen. Det gick liksom inte över utan hela fredagen var jobbig för henne.

Så nu kommer en av hennes assistenter och hämtar henne på skolan och så åker dom färdtjänst till kortis. Det funkar väldigt bra.

Maya ringer mig när hon kommer till kortis och berättar att hon är framme och sedan ringer hon en gång till och säger godnatt.

Och så ringer jag och säger godmorgon..

Det är tryggt för både henne och mig..

Kul att det finns några kvar på bloggen.

Nu är det dags för min meditation och sen ska jag sova.

/Uffe

tisdag 20 september 2016

Känner mig ringrostig..

Fröken bus åker skoltaxin till skolan, hon tycker det är lite trist att jag inte skjutsar för hon älskar att lyssna på musik i bilen, men skolskjutsen skapar ändå ett visst lugn hos mig.
Det är skönt att kunna helt fokusera på Maya på morgonen och sen när hon åker iväg har jag en timme helt för mig själv och det är lyx för en funkisförälder..

Dricka en kopp kaffe, äta frukost i lugn och ro, duscha och bara ha sig själv att tänka på..

Som sagt, vi har det väldigt fint tillsammans, Maya och jag..

Lika fint har även jag och Kim. Det är svårt med att finna tid tillsammans för funkislivet kräver en hel del av oss. Våra barn behöver helt enkelt mer, både när vi är med dom men även när dom är i skolan.
Sjukhus, habilitering, försäkringskassa, och allt annat som ska styras upp i vardagen.

.. och ibland är det svårt att få balans i den gråa vardagen..

För visst, hur underbart vi än har det, så saknar man att kunna göra något spontant. Bara ta flugspöt och dra till sjön, eller träffas på stan och sitta på ett fik några timmar..

Men..

På något vis klarar man ändå av allt, för våra barn har valt oss, för att dom vet att vi kommer orka och aldrig vika från deras sida..

Snart är det dags för höftröntgen igen, och då får vi svaret på om det kommer bli en till höftoperation.

Håll alla tummar för att vi slipper.. för att Maya ska slippa gå igenom samma sak igen..

Det kommer perioder i livet då jag glömmer bort min filosofi, då demoner och negativa tankar tar över..

.. och så har det varit ett tag.. men med vilja, meditation och hjälp av några få vänner så känner jag nu att mitt positiva tänkande är tillbaka.

Sakta känner jag hur kraften finns där i själ och hjärta..

En sak i taget.. Lugn, jag hinner.. Det viktigaste först.. och så allra viktigast av allt..

Lev och låt leva..

Nu är det snart dags att stänga av all apparatur.. Mobil, dator och teve.. och meditera en halvtimme innan det är dags för sömn..

Det är en ny dag imorgon.. och jag ska försöka göra den så vacker som möjligt..

/Uffe


måndag 19 september 2016

Vi är tillbaka..

.. En sommar har passerat förbi, och vi har upplevt så mycket tillsammans, Maya&jag..

Det är ett priviligium att vara Mayas pappa, för trots alla bekymmer och svårigheter Maya har på grund av sin CP-skada så ger hon mig så mycket glädje och kärlek.

I helgen har det varit en sån där dotter/pappa helg, då vi iprincip umgåtts dygnet runt, och ju äldre Maya blir ju roligare får vi det tillsammans. Min filur och jag.

Maya har börjat skolan, klass 1, och det går jättebra för henne. Hon är en del av gemenskapen och skolan är helt fantastisk. Det är tryggt att skicka iväg Maya i skoltaxin och veta att hennes assistent, tar emot henne.
Förresten är det inte bara assistenten som står och väntar på Maya, utan även hennes bästa kompis, Fanny och ett gäng andra barn. Hon är väldigt omtyckt.

Det får mig att bli känslig. Det får mina ögon att tåras att vi haft en sådan tur att möta så underbara människor på vår resa, på den stig vi vandrar.

Mycket har hänt under den tid jag haft uppehåll från bloggen, en del kommer jag återberätta här men jag kommer mest försöka skriva om hur livet är, om mina tankar och känslor och det som sker i funkislivet..

Jag hoppas att det finns kvar en del läsare, ni som följt mig många år, men så hoppas jag även att det tillkommer nya, så jag får sprida mitt ord om hopp, kärlek och tro på livets öde..

/Uffe

fredag 19 augusti 2016

En resumé..

Här kommer en kort resumé av vad som skett de senaste veckorna.

Semester. Sol. Bad. Utflykt.


Det sköna med semester är att slippa alla rutiner och bara vara.. käka frukost och sen ut på nåt äventyr..

Maya har börjat förstaklass och en ny epok har inletts.

Många tankar har jag. Om Mayas CP-skada. Om framtid. Om hur jag ska hantera min sorg. Den hemliga som dag och natt gnager inom mig.

Mayas glädje. Hennes skratt. Det är en underbar gåva.

Jag går vid hennes sida, men jag släpper alltmer handen. Hon måste lära sig nu, sakta sakta måste jag släppa taget..

Hoppas eran sommar är bra.

U

måndag 25 juli 2016

Avbrott..

Jag kommer lägga ner bloggen ett tag, eller endast skriva några få inlägg. Vi får se vad tiden har i sin famn.

Måste få energi och lust att skriva igen, samt känna att jag har tid.

Maya och jag har det bra. Jag inser och tänker allt mer på att det nu är dags att släppa lite på taget och låta henne lära sig själv. Om livet.
Jag ska försöka lära mig att ge mer tid åt mig själv och med sådant jag saknat under några år.

Dock kommer vår kärlek aldrig ta några avstånd. Den förblir och jag kommer alltid finnas där vid min dotters sida..

Önskar alla en underbar fortsättning på sommaren..

Uffe

tisdag 19 juli 2016

Vi..

Assistansen är viktig för Maya. Den är viktig för mig som förälder och individ. Viktigast är den dock för Maya, assistansen är hennes liv.

Idag badade hon medans jag i lugn och ro kunde laga en god fiskgryta. Matlagning kräver tid och harmoni, det liksom smittar maten och den blir helt enkelt godare.

Det lenar själen, att höra min dotter skratta och ha såå roligt i badet. Det var meningen att hon skulle ligga och slappna av, flyta och få ro i kroppen.
Yes, tjena.. Maya ville annat..

Översvämning.


Några bilder från sommaren..




video

Tack vare assistansen får Maya möjligheten att upptäcka livet..