Maya&jag..

måndag 13 augusti 2018

Återblick och reflektion

Ibland, eller ganska så ofta, kommer jag på mig själv att sitta här och skriva och efter nån timme komma på att jag fortfarande har Lotta på Bråkmakargatan på teven.

Likadant med musiken i bilen. Jag kan åka en hel dag och lyssna på Astrid. För några år sen var jag hämtade en kvinna jag var lite intresserad av, skulle skjutsa henne hem. Hon hoppade in och efter en stund sa hon:
- Bra musik du lyssnar på..

Ujadamej sånt barn han var..

Så är det. Fast på allvar börjar jag bli lite rädd för min glömska. Den är inte riktigt normal.

Jag började skriva den här bloggen som en offentlig dagbok. Så var min tanke. Att skriva om sorg. Glädje. Skratt. Att vara positiv och se det bra i livet.

Balans. Att livet är Heaven&Hell ( förövrigt en av Black Sabbaths bästa låt)..

Jag har tittat igenom tusentals bilder snart. Raderat. Sparat. Rensar ur.

Då fick jag en tanke om att jag ska börja om. Skriva återblickar i vårt liv. Så ni slipper läsa hela bloggen.. Det är 1883 inlägg.

 Många ord.

Jag började så smått våren 2009.


Maya var bara en liten plutta och trivdes allra bäst i mitt knä eller antingen hängandes eller liggandes på min mage. Allt var egentligen ganska nytt, att vara förälder, en farsa som mest var van vid att göra precis det han ville, till att sitta där med en bebis i knät..

En av de allra finaste känslor jag haft. När Maya kom till mig. Då började jag förstå vad jag har för uppgift i livet.

Man glömmer hela tiden bort sig på vägen. Fast man lär sig varenda hål i trottoaren så kommer alltid nya att snubbla i.


2009 bodde Alex fortfarande kvar hemma. Det här kortet är taget senare. Då var det bus i lådan nästan jämt och jag hade en unge som aldrig sov och en som alltid sov.

Städade hans rum en gång och hittade tre kaviarmackor i sängbordet. Dom var inte purfärska kan man säga. När jag frågade vad f-n dom gjorde i lådan så svarade han:

- Ehhh.. Öhhh.. Ehh.. Dom är inte mina..

Tjena mittbena!

Trots allt.


Så är ju livet .

Sen bloggen startade har Maya blivit sövd minst 15 gånger, troligen fler, vi har legat inlagda flera gånger.
Första gången är den värsta. Då jag vaknade en morgon av att Maya krampade och var blå om läpparna. Ilfart genom östgötaslätten, sen blev det en lång vecka. Hon låg i koma. Kopplade slangar. Hon bara försvann bort från mig.

Såhär i efterhand är det den sorgligaste och jobbigaste perioden i mitt liv. Lämnad med hus och bebis. Sen det här. Jag satt hos Maya dag som natt. Personalen var tvungna att säga till mig att gå och lägga mig. Hade eget rum.

Jag vet faktiskt inte hur jag kom ur den där tiden. Musiken var en viktig del. Min son. Maya. Insikten att jag står alltid själv tillslut och det enda jag kan förändra är mig själv..

När jag var ledsen dansade jag med Maya till Lundell, Sniglar och krut (från albumet Vargmåne).. Hon känner igen den låten fortfarande. När jag var arg och besviken lyssnade jag på "So Fucking what"


Honom kan jag inte svära mig fri ifrån. Alexander Lindahl. Piercare till yrket. Min son blev en som sticker hål i folk och han är jävligt duktig på det. Nästa helg drar han på en stor mässa och jobbar. Stolt är jag.
Han sket i alla och gick sin egen väg.

Den här filuren fanns ju med oxå. Ska leta rätt på bilder på honom, Aki.. världens underbaraste hund som fast han vägde runt 30 pannor trodde han var valp. Hur han kom in i mitt liv är en rolig historia.




Så mina fina barn. Wow.. vad jag är stolt att vara där jag är idag. Om jag klarat det i 10 år så klarar jag resten oxå.

Jag ska sätta mig vid ljusbordet. Drömma mig iväg till fjällen. För nästa år vet jag att jag kommer dit igen..

Visdomsord på vägen.. hmm...

"Använd blinkers"

/U


söndag 12 augusti 2018

Sträva mot det du vill

Jag hjälpte Marika med en insamling under sommaren. Den gick ganska bra. Marika tävlar i Racerunning och har nu tävlat i VM för CP-skadade och tagit guld på alla distanser. Stort grattis Marika..

Jag skulle så gärna vilja samla ihop ett gäng glada människor och åka ner och heja på Marika i Berlin.. då VM går av stapeln..

Vi lägger all energi och uppskattning på de stora stjärnorna. Zlatan. Svenska fotbollslandslaget. Sara Sjöström m fl..
Det är ju självklart förstås. Men..
Det finns så många andra som kämpar i sin ensamhet.

Jag ska lära mig mer om parasport. Jag ska kolla upp om racerunning i Östergötland och försöka få Maya nyfiken på sport. Eftersom jag förespråkar träning och bra mat så vill jag sprida träningens betydelse.

Det är fler duktiga utövare i Sverige, Julia är en annan tjej som också tagit flera medaljer nere i Barcelona.

Jag kommer skriva mer om det i veckan.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Raderar en del av livet. Sorterar papper och kastar allt som jag inte vill ha kvar. Allt. Rensar även bland alla foton. Raderar och sparar en del på extern hårddisk.
Tror man måste göra så, då och då, för att gå vidare. När minnena ändå inte är så mycket att ha.

Utvecklas. Förändra.

Jag ser verkligen fram emot min framtid. Bestämt mig för att satsa på skolan i två år till. Följa den killen jag arbetar med. Mitt mål är att han ska tryggt gå vidare in i högstadiet och slippa mig..

Om man levt i något väldigt länge är alltid verkligheten skrämmande.
Minnena från det som varit är alltid starkare än det man inget vet om.

Tryggheten är alltid tryggare i det man varit i, även om det dagligen har varit ett helvete, för om framtiden är oviss kan stigen kännas väldigt snårig.

Som att ha en bergsvägg av taggiga rosor att klättra över. De första stegen till total frihet är att börja. Det kommer kanske göra ont som fan, sår kommer rivas upp, och stunder av total hopplöshet gör att man kan falla.
Det är då vänner behövs. Att ringa någon. Bara bryta de känslor man går i.

För mig har det tagit många år att förstå att kedjorna som låst mig är många och det tar tid att låsa upp en del.

Har dock kommit långt i mitt liv, och vet att jag är en bra människa som är i behov av samtal. Mentalt motstånd.

Jag är ensam i livet igen och det är skönt att vara det. Jag tänker ofta på det som varit och får svar på många av mina frågor.
Nu kan jag göra det jag längtade efter. Sånt jag drömde om i buren. Som en längtande kanariefågel..

Man förstår inte vad fri är förrens man känner doften av den. Gör något du aldrig gjort förut.

Jag hade en kompis som bokade en tulpanresa till holland. Åkte allldeles själv med 40 från PRO. Hon hade den bästa tiden i sitt liv.. eller hon hade i vilket fall en nöjsam resa.

Det värsta är rädslan att det ska hända igen.
Så man faller in i en rutin som är liknande den man varit i.

Enda skillnaden är att du nu väljer det själv. Vad du ska göra med ditt liv..

Jag gråter ibland över att det blev som det blev. Men jag tänker oxå "Vad är bra med det här då" i varje livssituation.

Det finns en bok som heter "Tio tankar om tid", den har hjälpt mig ibland.
Den handlar bland annat om "ställtid".
Om att ställa om från arbete till ledighet och viceversa men även saker som förhållande. Man måste ha tålamod och ge allt lite tid.. Tid och mod.

Som med allt annat..

Men att ta varje chans till förändringen är nog det bästa man kan göra.. för ingen vet något ändå.. vi kan bara drömma..

Jag har tatuerat "never alone" på min vänster arm.. på höger arm kommer det stå "always alone"..

Sakta kommer jag dit, att jag förstår på fullt ut hur viktigt mitt liv är. Alla mina vänner är värdefulla, men värdefullast är jag.. och jag klarar mig i stormarna..

På torsdag sätter skolan igång.. pust.. det kommer bli tufft ett tag. Jävligt tufft. Undrar vad jag har gett mig in på..

Om jag klarar det här, kommer jag gå förbannat rakryggad ur det..

Var modig och ge barnen tid och kärlek. Be good enough 💓



/U



lördag 11 augusti 2018

Kortis&svältande katter..

Musik i lurarna. Mat i magen. Ungen på kortis och haft en mycket bra fredag, utan krav och kunna sova hur länge man vill. Vakna och veta att det är bara mig själv jag har att tänka på. Att ta han om.

Jag gillar känslan.

Men saknaden kommer nog alltid finnas där. Tomrummet.

Fyller det med positiva tankar. Fyller det med samtal med vänner som kan ge mig det jag vill ha..

Yes, ska ta mig ner till Mickeys strandfik. Troligen ett av de bästa i stan. Sandstrand. Parasoll. Trampbåtar.

En kopp kaffe blir bra. En sak i taget.

Lämnar feghet bakom mig och ser framåt. Jag vet att det kommer bli bra som fan.

Ok. Dags för lördag..

Have a nice weekend..

/U


torsdag 9 augusti 2018

En mental höger

Att se ett gäng SD:are stå och sjunga högt till "One Love" med Marley är väldigt komiskt.
Om man inte tänker längre än till sig själv lever man i en bubbla av rädsla.

Länge höll jag på med bustrick, som att sätta upp stickers. Gjorde det till och med när jag var ute och gick med Maya i barnvagnen.

"Le, för fan"

Men man växer och blir vuxen. Eller?

På ett sätt en klippa i alla lägen. Auktoritär när det behövs. När orättvisa råder eller när det är en människa som inte blir hörd.
Jag vet att jag handlar rationellt i akuta lägen.

Är medveten om mina rädslor och fördomar. Samt även att jag har rädslor och fördomar som jag ännu inte är medveten om.

Alla dessa människor jag mött genom livet. Från MC-gängen till travvärlden, fiskhandlare, fönsterputare, blombud, expedit i jakt/fiskebutik, systembolaget (vilket är ett kapitel för sig själv).. Sen allt annat.. kroglivet.. musiken.. alla knasiga resor..

Viket underbart liv vi lever, fröken bus och jag. Är så stolt att vara hennes pappa. Min solstråle. Skatten vid regnbågens slut..

Jag är som en urskog. Står pall. Men

Nu börjar rutinerna igen. Upp. Iväg. Hämta. Träna. Sova. Mörker. Jul. Nyår. Jag gillar hösten, men jag gillar inte vintern, men jag ser fram emot att åka till fjällen och åka skidor.. wow så kul..

Jag letar fortfarande efter den allra perfekta källan till glädje och återhämtning.. Jag får hålla ögonen öppna..

Zappa i lurarna. Ungen sover. Huvudet värker. Sonen har hört av sig. Det är tomteblosslycka..

Vi ska sova snart. Min bus och jag.

Dags att släppa taget och leva mitt liv..

Gör det du med.

/U







onsdag 8 augusti 2018

Söndag, assistans hos Maya från morgon till kväll. Bestämt med polaren att åka till Vättern och bada och sola.
Han ringer ganska tidigt på morgonen och ställer in. Besviken. Det är liksom inte så många tillfällen jag får till att umgås.

Men, åker till gymet. Hård musik och träning i två timmar. Tar en snabb dusch och lunch och åker själv till Omberg. Tänker att jag kör helt slut på mig i backen. Den fruktade backen. Den jag släppat allt möjligt uppför. Jobbigast var kanoten. Då grät vi nästan, Mårten och jag..

Stannar och köper med en del mat, vatten och banan, och kör den vackra turistvägen. Parkeringen är till höger.
Parkerade där första gången försommaren 1993. Gick nerför backen, ner genom bokskogen, förbi det gamla trädet där bålgetingarna bor, Brantare, brantare, sen ett par kliv ner på stranden och paradiset öppnar sig.
Litet vattenfall. porlande bäck. tystnad..

Kör backen tre gånger, då rann det om mig. Betämmer mig för att gå ner och bada. Meditera. Äta en banan och dricka vatten.
Så traskar iväg. Varmt som fan. (sorry). Svetten fullkomligt rinner, både tröja och kortbyxor är genomvåta och jag längtar ner till vattnet. Vada ut i det kristallklara vattnet och dyka ner i overkligheten. Bland miljoner år gamla stenar. Som legat där, och formats av tiden.
Stockar. Insekter. En värld som inte finns. Den vi bara ser ytan av. Blå av himmel.

Är trött, ja, men inte sådär vansinnigt trött. Stigen som fanns är nuförtiden obefintlig och det är svårt att hitta. Men jag har gått här många gånger och hittar. Har aldrig träffat nån i den skogen.
Ramslöken helt utblommad och borta. På våren är det ett hav av ramslök och hela skogen doftar.

Det finns 2500 myggarter i Sverige. En av de allra värsta finns på Omberg. Etrig, elak, ovanligt svårdödad. Dom är många och dom får mig galen.
Hör Vättern, den är nära, men man kan bara ana den genom den täta strandvegetationen. Det finns en liten lucka i den och det är den Peter hittade en gång för många år sen. Sen förde han stället vidare till mig.

Nu är det brant, man får hålla sig i de tunna träd som finns. Då, dribblar jag till höger ben och knät hoppar ur led.

Har tänkt en del på det efteråt, känslan, smärtan och så insikten att man ligger där man ligger. Hasar mig upp och sätter mig, får nästan hålla mig i för att inte hasa neråt. Känner efter hur illa det är med knät, och det är inte en av de vanliga små knäppen, utan mer ur led.

Svetten rinner. Det är runt 30 grader ute och jag känner mig yr och illamående. Vatten! Vatten och banan. En snus.
Slår vilt runt mig och vill bara ner till vattnet som jag nu ser. Att ställa sig upp är omöjligt. Inte en chans.

Har sett en och annan dokumentär film om människor som varit med om olyckor i naturen, börjar tänka på det, men skakar av mig dom tankarna ganska snart.

Ok. Svetten droppar. Ont som fan, milt sagt, Försöker ta mig upp och tänker att jag får halta ända upp. Krypa om det behövs.

Men det gör lite för ont. Jag tål en del, men nu gör det ont på sant.

Nu kommer tankarna på riktigt. Om jag inte kan ta mig upp vem ska då hitta mig här?? Visserligen en led lite längre bort men alldeles för långt för att någon ska höra. Vättern precis nedanför och dit kan jag absolut inte ta mig för då drunknar jag.

Har dragit knät tillrätta själv många gånger, men behöver något att lägga upp benet över och sedan dra till.
Hasar mig en bit och lägger upp benet över en trädklyka.
Måste slappna av. Måste slappna av. Andas. Andas. Glöm myggen. Glöm svetten. Andas.

Så.. Kloooock, så hoppar knät i led igen. Wow.. Dramatiskt, ja.. En kul grej att ta med sig i livet.. Jag kanske till och med ska spela in en kort dokumentär?

Reflektion. Ha laddad mobil med.

Knät mår ganska bra, lite instabilt men fullt gåbart!

Annars då? Joråseruatt.. Livet rullar på.. Imorgon är det jobb som gäller. Möte och planering. Långt från Vätterns strand..

Så fort blåsten lägger sig igen, ska jag dit..

Ska se om jag kan få fram något klokt ord att ta med på vägen..

Jo.. Var ärlig om era känslor..

Det mår alla bäst av.

/U

söndag 5 augusti 2018

En svettig kropp och tusen av mygg

Tack för reflektionen. Jag tar åt mig den och skäms ännu lite mer. Det är fruktansvärt att det ska behöva vara så. Att kvinnor ska behöva vara rädda.

Har inte tänkt i dom banorna. Inte på det viset.

Ikväll är jag trött och sliten. Hände en grej idag. Har i många år haft problem med mitt högerknä. Slet av korsband i unga år.
Sen dess har det hoppat ur led då och då, men med träningen har det blivit bättre. Idag hoppade det ordentligt. Där jag minst av allt ville att det skulle hoppa.

Ikväll ska jag umgås med min dotter. Berätta nåt spännande. Ha några minuter tillsammans. Värdefulla stunder.

Sen ska jag nog ha musik i lurarna och teckna en skata..

Ny vecka.

På fredag rullar det igång. En tuff termin kommer det bli. Men jag har en plan. En långsiktig. Dom brukar funka bäst.
Framtida mål med delmål på vägen. Bekräftelse. Att lyckas. Bli sedd. Vara värdefull. Självförtroende och till sist vara stolt för den man är.

Får bli slutorden ikväll..

Må gott

/U

lördag 4 augusti 2018

Vi har alla våra depressioner. Vi har alla även en baksida.

Igår var jag taggad till max för att skriva om mina tankar om föräldraroller. Om jämlikhet och kampen för rättvisa. Mellan dig och mig. Min granne.
För mig är saker och ting självklara. Lär dig först om dig själv. Se livet som en sfär. Förstå andras liv och varför dom är där dom är. Bemött dem även så. Respektera människors livsöden.

Ok. Lite lite politik. Hur fan kan man vara så korkad att man tror på allt? Hur kan vi mötas av en våg av information som hjärntvättar en stor del av befolkningen.

NMR var på stan och delade ut deras information. Jag tittade på honom när han stack fram den framför näsan. Jag gav honom fingret. Ångrar det litegrann. Det var omoget.
Maya och jag promenerade vidare och när vi kom tillbaka så var polisen där och alla NMR medlemmar satt utmed en husvägg. Jag gick sakta förbi dom. Med Maya i rullstolen. Tittade på dom och undrade vad i allsin dar fick dom dit dom är.
Tyckte synd om dom. Om du har den förmågan att även tycka synd om, eller i alla fall ha en viss insikt och förståelse även för de som utför onda handlingar, då har du kommit en bit på vägen.

De tittade på mig med hat i blicken. Hur fan ska världen bli?

Då steg två poliser fram och en tog tag i min axel och sa..

- Det är nog bäst att du går nu?

- Varför ska jag gå? sa jag. Jag har inget gjort och går här hur mycket jag vill.

- Om du inte går nu så får vi ta med dig..

På sant. Jag är rädd och i själen så ledsen över all okunskap och rädsla som kryper in i varje vrå.

Så. Nog snackat.

Haft världens kanon dag!! Bästa assistenten Erik kom med Lucas knoen på förmiddagen och jag skakade av mig nattens trötthet och körde ett pass på gymet. Bjöd sen på vegetarisk köttfärssås. Det funkar. Är riktigt gott med soyafärsen..
Farmor här. Ganska tjatig men så Maya älskar sin farmor. Bad och bus. En stund med farmor i sängen. Invirad i handdukar.

Hur många gånger tror ni jag fått beröm för att jag är en så duktig pappa?? Ibland skäms jag.

Någonstans i virrvarret av mina tankar är jag i att vi ska skrota mamma och papparollen. Vi är båda föräldrar.
Tragisk tanke.


Maya och Lucas

Äsch!! Hade skrivit ett långt inlägg och så kraschade datorn. Bjarne var framme igen. 

Måste påminna mig själv vad jag skrev om. Att skrota mamma och pappa rollen för att jämlikhet ska råda. 
Vad tror ni om jag går ut i val på det??
Varför ska jag få mer beröm, prioriteras, få uppmärksamhet och upphöjd till skyar? Jag älskar min dotter. Jag är hennes pappa. Förälder. 

Har aldrig släppt ut dom här tankarna förut. I frihet. Så om nån vill bolla med dom är det välkommet. Jag kanske är helt ute och cyklar. 
Samt så måste jag byta namn på min blogg. Dock har jag tänkt den tanken länge och vill att bloggen ska heta nåt annat. För flera år sen hade jag nåt inlägg med namnförslag. 

Så. Om mamma och pappa inte fanns. Utan bara två föräldrar med samma ansvar, omsorg och kärlek. 

En annan sak som jag bara dryftat med mina allra bästa vänner är att vissa kvinnor gräver sina egna gravar för att någonsin nå jämlikhet. 

Nu måste alla först förstå att jag verkligen skäms att vara man ibland. Att jag tycker det är bedrövligt och skamligt hur män beter sig, och jag arbetar dagligen med att förändra pojkars syn på tjejer, på sex, närhet, kärlek. 
Idag är dom ett klick ifrån en värld av porr. När jag var ung blev man glad om man hittade en porrtidning i skogen. Vilket inte var vanligt men hände. 

Men.. Jag har några kvinnliga vänner som då och då lägger ut bilder på halvnakna män. Ni vet, bar överkropp, brandmansbyxor med hängsel, svettdroppar som pärlar sig på redigerad hud. En hand ner under byxlinningen.. är ni med?
och så inlägget: "Den skulle man ha på en frukostbricka"..

Skojigt, nja..?

Vi vänder på det. Jag lägger ut en snaskig bild på en halvnaken tjej, precis uppkommen från havet, frusen brunbränd hud, minimal bikini, ett lillfinger i mungipan och lockande blick..

"Henne vill jag ha till frukost.."

I´m a dead man. 

Vart är skillnaden mer än att det tyvärr är en normalitet för män att göra såna tabbar dagligen. 

Jag är ganska tränad. Gillar det. Att verkligen köra slut på kroppen på gymet, löpbandet, bassängen, Vättern. Har tränat 4-6 dagar i veckan i snart 9 år. Jag är större än medel. Kan man säga. 

Har många gånger träffat kvinnor på krogen som kommit fram och känt på mina muskler. Min rumpa. Mina bröst. Armar. Ben. Mellan benen. 

Jag är fullt medveten om att detta sker dagligen för kvinnor. Hemma. På jobbet. Krogen. Gallerian och jag ber om förlåt för det. Jag skäms verkligen att det finns överhuvudtaget.

Men vart är skillnaden. Ska jag bara ta att en del kvinnor går fram och tar på mig? 
Ska jag känna mig stolt för det? Känna mig extra manlig och eftertraktad? 
Jag är stolt över min kropp, men det är en annan sak, mitt intresse är träning och kost. Därför ser jag ut som jag gör. 
Jag vet även vad manlighet är. 

Så har så även Chippendales. På sant?? Slut snackat..

Vilken fantastisk dag det varit. Så fin. Maya har ta mig tusan skrattat hela dagen. Jag har tränat, varit i en depression, lagat god mat, så nu har vi bara nattningen klar. Vi väljer varje kväll slumpvis någon från messenger och ringer och säger godnatt. Videochatt såklart. 
Ikväll ska vi sedan prata om senaste höftoperationen. Maya brukar vilja det ibland, snacka om alla operationer.. Troligen ganska bra att snacka om traumatiska upplevelser.. eller?

Dagens visdomsord.. hahaha.. jag är inte en Lama..

"Ta det lugnt, du hinner"

/U

fredag 3 augusti 2018

Lusten att skriva

Tog en soft morgon. Kaffe på balkongen medan ungen kollar på sommarlov. Springer mellan såklart. Hon ropar. Jag kollar. Hjälper. Rättar till kroppen. 
Kaffe och en snus. Sommarmorgon och dagg i gräset. Surrande humlor och vår kära skata som kommer och säger godmorgon, varje morgon. Sätter sig på balkongräcket och säger "Hej"!

Yes, min balkong är min oas, där pysslar jag om mina växter så gott jag kan. Har en del loppisfynd, och andra vackra saker som bär minnen med sig. 
Mina minnen. Min balkong. Maya gillar den inte så mycket men är med varje kväll och vattnar sin lilla plantering. Såklart.

En sväng med en vän ner på stan. Jakten på Bamse. Slut i varje leksaksaffär, men vi gav oss inte. Vi tog sen en sväng förbi Burgerking och åt vid ån. Jag tog ett bad, hon var för feg. 

Åkte hem och tog tag i lägenheten. Satt en stund i mitt femte rum.. (fanns det inte en film som hette "Det femte elementet"?)..

Att vara ensam som förälder med en tjej som Maya innebär inte bara ansvar och omsorg i direkt fysisk kontakt utan även väldigt mycket planering. 
Schemaläggning. Sjukvårdskontakt. Sjukgymnast. Logoped. Dietist. Specialpedagog. Arbetsterapeut. Läkare. Kirurg. Det blir mycket men måste roddas i. Måste göras. Vardagspyssel och fredagsmys.

Mot fritis. Bilar överallt. Tutande och hetsande. Mina horn växer, i trafiken blir jag Janne Långben. 

Då kommer dom från ingenstans. Demonerna. Tårarna bränner och ögonen glansiga. Ingen annan vet, som inte varit där, hur sorgen är. 

Hur jag önskar att Maya kom och mötte mig på fritis, med pigga ben och ivrigt berättande om dagen. Tänk att slippa att lyfta henne från rullstol till bil. Åka en kilometer, bära ur, sätta fast, handla (fast då har vi roligt som fasen), in i bil, kasta in rullstolen, garaget, lasta ut rullstol, i med ungen. Ryggsäck, Mayas skolväska, två matkassar, en unge med tillhörande rullstol. Pust. Upp i hissen, ut genom gården, in i nästa port, upp i hissen, in på loftgången. Hemma!! Toaträning. Stretch. Sträcka ut på sängen. 
Sen kommer stunden Maya älskar. Då jag går och pysslar i köket och hon får sitta med sin padda. Hon kan fixa en del med sin vänster arm och hand. Pekfingret kan hon räta ut, inte dom andra. På något sätt fixar hon det, att spela på paddan. Då spelar vi musik och jag mår bra, dansar elller headbangar på bordet (nästan). Mayas skratt. 
Storkok och vår gemensamma spellistan på spotify ( gå in och sök på den,. den heter "En ganska rättvis spellista" vilket är en sanning med modifikation).

Tankar om hur det vore, om hon var som alla andra. Normalitet. Om hon kunde berätta precis det hon vill. Fråga om ditt och datt. Om döden. 
Då kunde jag enklare berätta för henne vad som håller på att hända med hennes kropp. För jag ser små tecken på pubertet. Det är tidigt, jag vet, men så är det. Jag har läst att barn med CP kan komma i puberteten tidigare, vet dock ine hur vetenskapligt bevisat det är. 

Sånt är lite svårt tycker jag, men kommer nog fixa den saken oxå.. 

Nu har mat både i munnen och knappen intagits. Maya är glad och sitter bredvid mig i sin rullstol. Hon älskar när jag sitter och skriver och det kan jag göra i timmar. När väl fingrar och hjärna kopplar och inget stör. När balans råder. Då tar inte mina ord slut. 

Många ting i världen gör mig sorgsen men inget gör mig så enormt ledsen som när jag ser hur människan förstör moder natur. Såg en dokumentär om dammar i världen, och i Kina planerar dom bygga världens största. Enorma arealer skog kommer försvinna. Människor får flytta. Hela byar kommer hamna under vatten. Nedanför dammen kommer allt liv att dö. (från det ena till det andra)

Vad har vi för makt att göra så?



Min hörna. Där ord och teckningar skapas.




Mitt femte rum. Där jag hänger. 
Ett av mina små paradis i livet

Detaljer. Det lilla men vackra. Loppisfynd och mejram 
till höstens smörsteka abborre


Det börjar bli Ernst varning, men han har 
dock inte tatuerade fötter.

Det blir ett långt inlägg ikväll. Maya vill vara uppe till kl 22, fast hon nästan somnar sittandes i rullen, men men.. hon lär sig väl. 

Har jag berättat historien om hur min skata kom till. Jag hoppas min skata blir berömd nångång.  På försommaren kom han första gången, spatserandes på parketten klockan 6 på morgonen när jag satt och intog mitt morgonkaffe. Någon morgon senare satt han nonchalant på teven när jag yrvaket kom in i vardagsrummet. Hur ofta händer sånt, liksom?

I vilket fall så kommer han nästan varje morgon och säger godmorgon när jag sitter på balkongen. 
Så en dag, sa det klick! Jag har i många år tecknat karikatyrfåglar, och berättat många sagor för barn där fåglar och djur ingår. Såklart en av mina favorit fåglar måste bli en skata.. eller hur.. Som Mamma Mu och kråkan.. Uffe och skatan.. 


Liksom den finns med mig
hela tiden.  


Hit vill jag fly ibland. 
"Lilla huset på skäret"

Vissa mornar kommer den lite för tidigt
och säger godmorgon. 

Gått och tänkt väldigt mycket på våra roller i samhället. Om jämlikhet, ett ord jag personligen inte gillar men inser att det måste finnas. Jag gillar mer rättvisa mellan alla. Jämlikheten kommer då per automatik. 
Imorgon kommer jag skriva om mina tankar om mamma/pappa roller.. 

Fick en rejäl energidipp i eftermiddags men efter mat och dryck är jag nu redo för kvälls och natt proceduren. Trots hjärnskada och en nästan dement farsa så har vi det förbaskat bra. Jag&Maya.

Dagens väl genomtänkta ord får bli.. hmmm.. hmm.. hm.

Eftersom jag inte har Ernst förmåga att förklara.. så tar jag ett citat från min gamla värld.

"Lev nu, Dö sen" 



/U