En längtan efter morgonrock

Uha och brrrrr, vad kyligt det är om dagarna. Att kliva upp ur sängen och ta sig till duschen är en pina. Nästan som att tälta på fjället och bada naken i jokken.

Värst är på väg in i duschen och när man kommer ut igen. En filt, kaffe&snus, och ett ögonblick alldeles själv. Klockan är runt 05.30 och jag har en kvart innan det är dags för morgonbestyr.

Sen är det som att trycka gasen i botten.

Klockan är åtta nu och allt saktar ner, Maya sitter bredvid mig i sin rullstol, jag i soffan, som så många kvällar förut.

Många inlägg har skrivits på denna blogg, men tror inte att jag egentligen skrivit om hur allt började.
Blev ensam med Maya väldigt tidigt, redan från första stund egentligen. Från första natten tills hon var runt två år somnade hon på mitt bröst. Min hand som ömt smekte hennes rygg, eller klappade försiktigt stjärten, vaggade min lilla tjej.
Allra bäst tyckte hon om när jag försiktigt gnuggade mitt skäggstubb på hjässan. Då sov hon tryggt.
Jag har lovat mig själv att aldrig skriva något om Mayas mamma. I respekt vill jag inte göra det, men hon försvann helt och hållet när Maya var runt två månader.
Jag vet inte riktigt hur jag höll ihop? Bodde i ett hus med några travhästar, en stor underbar hund, ett antal katter- Enbart ved eldat, och pannan var den minsta sorten, låg i en trång källare och om man var borta en hel dag kom man hem till ett bistert kallt hem.
Löste situationen med att Maya bodde i bärselen. Hon var med överallt. På fiske, svampplockning, gymet, möten, osv osv..

Maya gick aldrig att lämna på golvet, hon gallskrek och slog ut med armarna, idag vet jag att det berodde på hennes CP-skada. Hemma i tryggheten låg hon ibland själv på en filt, men ju äldre hon blev ju mer tykände hon sig.
Hon skrek rakt och var förtvivlad om jag bara gick ur rummet. Vi fick en helt förtrollande relation, det blir så om man umgås dygnet runt i 18 månader.

Det fanns inga hinder för mig när Maya var bebis. I april 2009, när Maya var året gammal så åkte jag, Alex, vår ständige följeslagare Oliver och så Maya på en fiskehelg nere vid havet. Vi skulle bo i en husvagn som vi lånade av kära FiskarLasse.
Han hade lovat att fixa med värme och att allt var klart när vi kom, men Lasse hade inte fixat det. Första natten var det minusgrader ute, och där satt jag alldeles själv med en bebis i en husvagn som höll runt 9 grader.
Alex och Oliver hade tagit båten och bodde i tält på en ö, och troligen frös dom mer än både mig och Maya.
Maya somnade som vanligt på bröst, jag tog på mig min ulltröja och sedan kröp vi ner i min varma sovsäck och där sov vi gott.
Men..
Hon skulle ju ha mat mitt i natten!! Har ni stått och värmt välling på ett Trangiakök i en kall husvagn nångång? Då vet ni hur det är. Jävligt kallt.

Maya led inte, hon njöt i fulla drag hela helgen. Hon hängde på min mage när vi fiskade, hon sov i barnvagns insatsen när hon blev trött, väl inlindad i ull och fårskinn. Jag har den tron att allt jag gjorde med henne, från att vara i stallet till äventyrliga utflykter med brorsan och mig, har gjort henne så stark och motståndskraftig från sjukdom (peppar peppar).

Jag vet att många tyckte jag var ansvarslös många gånger, som hade med henne. Jag tror tvärtom. Visst ångrade jag mig den där natten i husvagnen, och tänkte "Vad f-n har du gjort nu då, Uffe?"

Den tanken har jag tänkt många gånger, och förhoppningsvis kommer jag tänka den många gånger till. Äventyr är kul..

.. och återvändsgränder kommer vi alltid till..