Söndag, assistans hos Maya från morgon till kväll. Bestämt med polaren att åka till Vättern och bada och sola.
Han ringer ganska tidigt på morgonen och ställer in. Besviken. Det är liksom inte så många tillfällen jag får till att umgås.

Men, åker till gymet. Hård musik och träning i två timmar. Tar en snabb dusch och lunch och åker själv till Omberg. Tänker att jag kör helt slut på mig i backen. Den fruktade backen. Den jag släppat allt möjligt uppför. Jobbigast var kanoten. Då grät vi nästan, Mårten och jag..

Stannar och köper med en del mat, vatten och banan, och kör den vackra turistvägen. Parkeringen är till höger.
Parkerade där första gången försommaren 1993. Gick nerför backen, ner genom bokskogen, förbi det gamla trädet där bålgetingarna bor, Brantare, brantare, sen ett par kliv ner på stranden och paradiset öppnar sig.
Litet vattenfall. porlande bäck. tystnad..

Kör backen tre gånger, då rann det om mig. Betämmer mig för att gå ner och bada. Meditera. Äta en banan och dricka vatten.
Så traskar iväg. Varmt som fan. (sorry). Svetten fullkomligt rinner, både tröja och kortbyxor är genomvåta och jag längtar ner till vattnet. Vada ut i det kristallklara vattnet och dyka ner i overkligheten. Bland miljoner år gamla stenar. Som legat där, och formats av tiden.
Stockar. Insekter. En värld som inte finns. Den vi bara ser ytan av. Blå av himmel.

Är trött, ja, men inte sådär vansinnigt trött. Stigen som fanns är nuförtiden obefintlig och det är svårt att hitta. Men jag har gått här många gånger och hittar. Har aldrig träffat nån i den skogen.
Ramslöken helt utblommad och borta. På våren är det ett hav av ramslök och hela skogen doftar.

Det finns 2500 myggarter i Sverige. En av de allra värsta finns på Omberg. Etrig, elak, ovanligt svårdödad. Dom är många och dom får mig galen.
Hör Vättern, den är nära, men man kan bara ana den genom den täta strandvegetationen. Det finns en liten lucka i den och det är den Peter hittade en gång för många år sen. Sen förde han stället vidare till mig.

Nu är det brant, man får hålla sig i de tunna träd som finns. Då, dribblar jag till höger ben och knät hoppar ur led.

Har tänkt en del på det efteråt, känslan, smärtan och så insikten att man ligger där man ligger. Hasar mig upp och sätter mig, får nästan hålla mig i för att inte hasa neråt. Känner efter hur illa det är med knät, och det är inte en av de vanliga små knäppen, utan mer ur led.

Svetten rinner. Det är runt 30 grader ute och jag känner mig yr och illamående. Vatten! Vatten och banan. En snus.
Slår vilt runt mig och vill bara ner till vattnet som jag nu ser. Att ställa sig upp är omöjligt. Inte en chans.

Har sett en och annan dokumentär film om människor som varit med om olyckor i naturen, börjar tänka på det, men skakar av mig dom tankarna ganska snart.

Ok. Svetten droppar. Ont som fan, milt sagt, Försöker ta mig upp och tänker att jag får halta ända upp. Krypa om det behövs.

Men det gör lite för ont. Jag tål en del, men nu gör det ont på sant.

Nu kommer tankarna på riktigt. Om jag inte kan ta mig upp vem ska då hitta mig här?? Visserligen en led lite längre bort men alldeles för långt för att någon ska höra. Vättern precis nedanför och dit kan jag absolut inte ta mig för då drunknar jag.

Har dragit knät tillrätta själv många gånger, men behöver något att lägga upp benet över och sedan dra till.
Hasar mig en bit och lägger upp benet över en trädklyka.
Måste slappna av. Måste slappna av. Andas. Andas. Glöm myggen. Glöm svetten. Andas.

Så.. Kloooock, så hoppar knät i led igen. Wow.. Dramatiskt, ja.. En kul grej att ta med sig i livet.. Jag kanske till och med ska spela in en kort dokumentär?

Reflektion. Ha laddad mobil med.

Knät mår ganska bra, lite instabilt men fullt gåbart!

Annars då? Joråseruatt.. Livet rullar på.. Imorgon är det jobb som gäller. Möte och planering. Långt från Vätterns strand..

Så fort blåsten lägger sig igen, ska jag dit..

Ska se om jag kan få fram något klokt ord att ta med på vägen..

Jo.. Var ärlig om era känslor..

Det mår alla bäst av.

/U