Lusten att skriva

Tog en soft morgon. Kaffe på balkongen medan ungen kollar på sommarlov. Springer mellan såklart. Hon ropar. Jag kollar. Hjälper. Rättar till kroppen. 

Kaffe och en snus. Sommarmorgon och dagg i gräset. Surrande humlor och vår kära skata som kommer och säger godmorgon, varje morgon. Sätter sig på balkongräcket och säger "Hej"!

Yes, min balkong är min oas, där pysslar jag om mina växter så gott jag kan. Har en del loppisfynd, och andra vackra saker som bär minnen med sig. 

Mina minnen. Min balkong. Maya gillar den inte så mycket men är med varje kväll och vattnar sin lilla plantering. Såklart.

En sväng med en vän ner på stan. Jakten på Bamse. Slut i varje leksaksaffär, men vi gav oss inte. Vi tog sen en sväng förbi Burgerking och åt vid ån. Jag tog ett bad, hon var för feg. 

Åkte hem och tog tag i lägenheten. Satt en stund i mitt femte rum.. (fanns det inte en film som hette "Det femte elementet"?)..

Att vara ensam som förälder med en tjej som Maya innebär inte bara ansvar och omsorg i direkt fysisk kontakt utan även väldigt mycket planering. 

Schemaläggning. Sjukvårdskontakt. Sjukgymnast. Logoped. Dietist. Specialpedagog. Arbetsterapeut. Läkare. Kirurg. Det blir mycket men måste roddas i. Måste göras. Vardagspyssel och fredagsmys.

Mot fritis. Bilar överallt. Tutande och hetsande. Mina horn växer, i trafiken blir jag Janne Långben. 

Då kommer dom från ingenstans. Demonerna. Tårarna bränner och ögonen glansiga. Ingen annan vet, som inte varit där, hur sorgen är. 

Hur jag önskar att Maya kom och mötte mig på fritis, med pigga ben och ivrigt berättande om dagen. Tänk att slippa att lyfta henne från rullstol till bil. Åka en kilometer, bära ur, sätta fast, handla (fast då har vi roligt som fasen), in i bil, kasta in rullstolen, garaget, lasta ut rullstol, i med ungen. Ryggsäck, Mayas skolväska, två matkassar, en unge med tillhörande rullstol. Pust. Upp i hissen, ut genom gården, in i nästa port, upp i hissen, in på loftgången. Hemma!! Toaträning. Stretch. Sträcka ut på sängen. 

Sen kommer stunden Maya älskar. Då jag går och pysslar i köket och hon får sitta med sin padda. Hon kan fixa en del med sin vänster arm och hand. Pekfingret kan hon räta ut, inte dom andra. På något sätt fixar hon det, att spela på paddan. Då spelar vi musik och jag mår bra, dansar elller headbangar på bordet (nästan). Mayas skratt. 

Storkok och vår gemensamma spellistan på spotify ( gå in och sök på den,. den heter "En ganska rättvis spellista" vilket är en sanning med modifikation).

Tankar om hur det vore, om hon var som alla andra. Normalitet. Om hon kunde berätta precis det hon vill. Fråga om ditt och datt. Om döden. 

Då kunde jag enklare berätta för henne vad som håller på att hända med hennes kropp. För jag ser små tecken på pubertet. Det är tidigt, jag vet, men så är det. Jag har läst att barn med CP kan komma i puberteten tidigare, vet dock ine hur vetenskapligt bevisat det är. 

Sånt är lite svårt tycker jag, men kommer nog fixa den saken oxå.. 

Nu har mat både i munnen och knappen intagits. Maya är glad och sitter bredvid mig i sin rullstol. Hon älskar när jag sitter och skriver och det kan jag göra i timmar. När väl fingrar och hjärna kopplar och inget stör. När balans råder. Då tar inte mina ord slut. 

Många ting i världen gör mig sorgsen men inget gör mig så enormt ledsen som när jag ser hur människan förstör moder natur. Såg en dokumentär om dammar i världen, och i Kina planerar dom bygga världens största. Enorma arealer skog kommer försvinna. Människor får flytta. Hela byar kommer hamna under vatten. Nedanför dammen kommer allt liv att dö. (från det ena till det andra)

Vad har vi för makt att göra så?

Min hörna. Där ord och teckningar skapas.

Mitt femte rum. Där jag hänger. 

Ett av mina små paradis i livet

Detaljer. Det lilla men vackra. Loppisfynd och mejram 

till höstens smörsteka abborre

Det börjar bli Ernst varning, men han har 

dock inte tatuerade fötter.

Det blir ett långt inlägg ikväll. Maya vill vara uppe till kl 22, fast hon nästan somnar sittandes i rullen, men men.. hon lär sig väl. 

Har jag berättat historien om hur min skata kom till. Jag hoppas min skata blir berömd nångång.  På försommaren kom han första gången, spatserandes på parketten klockan 6 på morgonen när jag satt och intog mitt morgonkaffe. Någon morgon senare satt han nonchalant på teven när jag yrvaket kom in i vardagsrummet. Hur ofta händer sånt, liksom?

I vilket fall så kommer han nästan varje morgon och säger godmorgon när jag sitter på balkongen. 

Så en dag, sa det klick! Jag har i många år tecknat karikatyrfåglar, och berättat många sagor för barn där fåglar och djur ingår. Såklart en av mina favorit fåglar måste bli en skata.. eller hur.. Som Mamma Mu och kråkan.. Uffe och skatan.. 

Liksom den finns med mig

hela tiden.  

Hit vill jag fly ibland. 

"Lilla huset på skäret"

Vissa mornar kommer den lite för tidigt

och säger godmorgon. 

Gått och tänkt väldigt mycket på våra roller i samhället. Om jämlikhet, ett ord jag personligen inte gillar men inser att det måste finnas. Jag gillar mer rättvisa mellan alla. Jämlikheten kommer då per automatik. 

Imorgon kommer jag skriva om mina tankar om mamma/pappa roller.. 

Fick en rejäl energidipp i eftermiddags men efter mat och dryck är jag nu redo för kvälls och natt proceduren. Trots hjärnskada och en nästan dement farsa så har vi det förbaskat bra. Jag&Maya.

Dagens väl genomtänkta ord får bli.. hmmm.. hmm.. hm.

Eftersom jag inte har Ernst förmåga att förklara.. så tar jag ett citat från min gamla värld.

"Lev nu, Dö sen" 

/U