Historien om Janne
I vilket fall är den vacker. Harmonisk. Symbolisk för mitt liv. Att ha balans. Livet är som att gå lina.
Det gäller att inte falla när man är som högst.
Många säger till mig att jag måste tänka på mig själv ibland. Då tänker jag att det är ju just det jag gör.
Mår helt enkelt bra av att möta och ge människor tid. Min omtanke en stund. Hur glad tror ni inte Janne blir varje gång jag sätter mig ner hos honom. Sliten är han. Gravt alkoholiserad. Dement ut i fingertopparna.
Har känt honom många år nu, och som sagt den allra bästa biljardspelaren jag mött.
De flesta människor tar en omväg runt Janne. Många ser honom inte. Många vill inte se honom. Han är bottenskrapet. Det tar 10 minuter av mina 24 timmar. Självklart gör jag inte detta bara för att glädja Janne, utan för att jag ser människan Janne en gång var och förstår varför hans resa slutade så här.
I början av vår vänskap var han inte lika nere som nu men ändå fruktansvärt dement.
Jag arbetade på en öppen verksamhet för missbrukare. Enda krav som fanns var drog och nykterhet.
En gång kom Janne drängfull och ramlade in. Jag gick fram och sa åt honom att gå, och hjälpte honom lite på traven. Janne skällde, han skällde och kallade mig både det ena och andra. Han skrek okvädningsord långt efter jag stängt dörren. Efter en halvtimme tog jag en tur ner till parken för att ta ett snack med Janne, försonas.
- Tjena Janne! Läget?
- Bra, hurså, är du läkare eller?? (Han svarade alltid så när man frågade hur han mådde)
-Tänkte bara kolla så vi inte är osams längre!?
- Osams, vaddå? Har det hänt nåt?
Tack och godnatt.
Nuförtiden har jag lärt mig den där frågan om jag är läkare, så idag låter det såhär när vi möts:
Tjena Janne! Läget? Du vet jag pluggar till läkare, va??
Man måste lära sig av fällorna man möter i livet.
Nog snackat om Janne.
Valtider. Sociala media svämmar över av falsk information. Vi har ingen aning vilka makter som driver på den hatiska hets vi lever i.
Godhet och omtanke håller på att försvinna. Det gör mig ledsen. Så sorgsen.
Jag tänker inte dra in politik i min blogg. Vill att den ska fortsätta vara en resa in i vårat liv och i min hjärna. (Stackars läsare)
Däremot kommer jag inte stå tyst och titta på när staten demonterar LSS. Jag har gått några riktigt tuffa kamper tillsammans med Maya och ännu har vi inte förlorat.
Den första var när hon höll på att bli en liten ängel föralltid.
Nästa kamp var hennes rätt till resurs på dagis och rätt resurs.
Nästa var mot sjukvården när dom ville göra en operation som jag inte gick med på. Då gick det så långt att sjukvården hotade att anmäla mig till soc. Maya och jag vann tillslut. En av de allra skönaste segrar i livet.
Min filosofi är att leva. En polare och jag åkte ut i skogen idag, letade efter en liten sjö vi fiskade i för 30 år sen. Hittade den tillslut och då såg man hur tidens tand förändrar oss.
Till något väldigt vackert och vilt. Något stabilt, där inte ens en storm kan knäcka en.
Allt jag varit med om har lett mig hit. Jag är en väldigt stolt förälder.
Tack för feedback angående bloggen. Det inspirerar och får mig att vilja skriva igen.
Har länge funderat på att göra en dokumentär om vårat liv. En handycam som tar er rakt in i den brutala sanningen.
Där Försäkringskassan står bredvid när jag byter blöja på Maya. Hur lång tid tar det att klä på. Hygien.
Tandborstning. Starta nu.. ticktickticktickticktickticktick.. klar..
3 minuter.
Min magiska dotter är alltid glad, men hon har även väldigt jobbigt och svårt med sin kropp. Vill filma nattningar. När hon inte kan sova. Inte kan vända sig från sida till rygg, eller från rygg till sida. Vill visa hur hon gråter av smärta om nätterna. Den nakna sanningen.
Jag gillar inte fega människor som inte vågar stå för det dom tror och känner.
Vi får se, det kanske blir en dokumentär, en dag.. In Life of U..
Dagens visdomsord:
Våga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar