Återblick och reflektion

Ibland, eller ganska så ofta, kommer jag på mig själv att sitta här och skriva och efter nån timme komma på att jag fortfarande har Lotta på Bråkmakargatan på teven.

Likadant med musiken i bilen. Jag kan åka en hel dag och lyssna på Astrid. För några år sen var jag hämtade en kvinna jag var lite intresserad av, skulle skjutsa henne hem. Hon hoppade in och efter en stund sa hon:
- Bra musik du lyssnar på..

Ujadamej sånt barn han var..

Så är det. Fast på allvar börjar jag bli lite rädd för min glömska. Den är inte riktigt normal.

Jag började skriva den här bloggen som en offentlig dagbok. Så var min tanke. Att skriva om sorg. Glädje. Skratt. Att vara positiv och se det bra i livet.

Balans. Att livet är Heaven&Hell ( förövrigt en av Black Sabbaths bästa låt)..

Jag har tittat igenom tusentals bilder snart. Raderat. Sparat. Rensar ur.

Då fick jag en tanke om att jag ska börja om. Skriva återblickar i vårt liv. Så ni slipper läsa hela bloggen.. Det är 1883 inlägg.

 Många ord.

Jag började så smått våren 2009.

Maya var bara en liten plutta och trivdes allra bäst i mitt knä eller antingen hängandes eller liggandes på min mage. Allt var egentligen ganska nytt, att vara förälder, en farsa som mest var van vid att göra precis det han ville, till att sitta där med en bebis i knät..

En av de allra finaste känslor jag haft. När Maya kom till mig. Då började jag förstå vad jag har för uppgift i livet.

Man glömmer hela tiden bort sig på vägen. Fast man lär sig varenda hål i trottoaren så kommer alltid nya att snubbla i.

2009 bodde Alex fortfarande kvar hemma. Det här kortet är taget senare. Då var det bus i lådan nästan jämt och jag hade en unge som aldrig sov och en som alltid sov.

Städade hans rum en gång och hittade tre kaviarmackor i sängbordet. Dom var inte purfärska kan man säga. När jag frågade vad f-n dom gjorde i lådan så svarade han:

- Ehhh.. Öhhh.. Ehh.. Dom är inte mina..

Tjena mittbena!

Trots allt.

Så är ju livet .

Sen bloggen startade har Maya blivit sövd minst 15 gånger, troligen fler, vi har legat inlagda flera gånger.
Första gången är den värsta. Då jag vaknade en morgon av att Maya krampade och var blå om läpparna. Ilfart genom östgötaslätten, sen blev det en lång vecka. Hon låg i koma. Kopplade slangar. Hon bara försvann bort från mig.

Såhär i efterhand är det den sorgligaste och jobbigaste perioden i mitt liv. Lämnad med hus och bebis. Sen det här. Jag satt hos Maya dag som natt. Personalen var tvungna att säga till mig att gå och lägga mig. Hade eget rum.

Jag vet faktiskt inte hur jag kom ur den där tiden. Musiken var en viktig del. Min son. Maya. Insikten att jag står alltid själv tillslut och det enda jag kan förändra är mig själv..

När jag var ledsen dansade jag med Maya till Lundell, Sniglar och krut (från albumet Vargmåne).. Hon känner igen den låten fortfarande. När jag var arg och besviken lyssnade jag på "So Fucking what"

Honom kan jag inte svära mig fri ifrån. Alexander Lindahl. Piercare till yrket. Min son blev en som sticker hål i folk och han är jävligt duktig på det. Nästa helg drar han på en stor mässa och jobbar. Stolt är jag.
Han sket i alla och gick sin egen väg.

Den här filuren fanns ju med oxå. Ska leta rätt på bilder på honom, Aki.. världens underbaraste hund som fast han vägde runt 30 pannor trodde han var valp. Hur han kom in i mitt liv är en rolig historia.

Så mina fina barn. Wow.. vad jag är stolt att vara där jag är idag. Om jag klarat det i 10 år så klarar jag resten oxå.

Jag ska sätta mig vid ljusbordet. Drömma mig iväg till fjällen. För nästa år vet jag att jag kommer dit igen..

Visdomsord på vägen.. hmm...

"Använd blinkers"

/U