Hitta glädjen.

Skrattet vart är du någonstans. Varför tar vemodet över? Varför irrar man fel hela tiden och faller i samma fällor?

När ska jag lära mig.

Försöker att leva efter mina motton, men den senaste tiden har jag sprungit på i ett ekorrhjul, skygglapparna på.

Men, jag tror jag förstår vad det är som tar fram vemodet, och de tunga skyar av mörka tankar som kommer till mig.

I sju år arbetade jag som stöd/kontaktperson till människor som levde med missbruk, eller psykiska diagnoser.
Det var ett underbart arbete på många sätt. Vi var en liten sammansvetsad arbetsgrupp. Personalmöte en gång/vecka. Handledning var tredje vecka.
Jag skötte mig själv och hade fria händer hur jag la upp min arbetstid. Jag kunde ta ledigt när jag ville. Träna. Fiska. Vara med Maya.

Min chef var fantastisk förstående inför den livssituationen jag hade och jag saknar henne, jobbarkompisarna, en del av klienterna, friheten..

Det är en stor förändring i mitt liv. Sju år är relativt lång tid av livet.

Trivs på mitt nya arbete, men saknar ansvar och utveckling. Utmaningar.
Visst, det är en utmaning att möta och arbeta med barn, och barn med neuro funktionshinder.

Samtidigt som jag ju faktiskt lever med ett barn med ett gravt funktionshinder, dag som natt, för fast Maya är på skola och fritis så är det hela tiden ett ansvar. En tanke. Att finnas tillgänglig om något händer. Alla möten vi har på sjukhus och habiltering.

Livet är dystert, livet är grått, sjunger Ulf Lundell.. men han sjunger även om glädjen när vinden kommer från sydväst och våren närmar sig city..

Vår.

Den är så starkt förknippad med så mycket för mig. Jag skulle kunna skriva flera kapitel om vårens betydelse. Vad den betyder för mig.

Maya kämpar på med sitt ben, men det går sakta sakta framåt och blir bättre. Jag har har hopp och förståelse.

Så ska jag söka skrattet. Jag vet att det finns därinne,

/Uffe