Som om alla ord har försvunnit ut i universum och gömt sig i svarta hål. Så känns det just nu. Hjärnan är tom. Känslorna rinner som vårbäckar ut i ett oändligt hav där jag inte kan hitta dom igen. Dom kommer tillbaka med svallvågorna. Gnager med tidens kraft mot klipporna. Lämnar sår som hårda ord.

Formar livet. 

Irrar omkring i labyrinten och letar efter mig själv. Mitt tid. Kärlek. Omtanke för dig.

Idag har båda mina barn pockat på min uppmärksamhet, Alex behövde hjälp med att komma till en fiskeaffär. Tyvärr kunde jag inte bistå honom med den hjälpen eftersom jag jobbat hela dagen. Maya fick jag hämta tidigare för att vi skulle till Team Olmed, Maya ska få en krage runt nacken som ska vara ett stöd och hindra henne från att falla framåt.

Hon älskade den. Maya har svårt att sitta rakt upp och ner, och faller mer och mer framåt och får "gamnacke", så det här hjälpmedlet är mycket välkommet.

Jag ska börja leta efter ljuset igen. Glädjen.

Börjar med att gå och lägga mig tidigare.

/Uffe