Vinter och hipp hipp hurra

Som en osynlig dimma virar sig kylan runt mig. Tränger sig in under kläderna, och man  blir lamslagen av dess oerhörda kraft. Så liten jag är, så försvarslös när vädret visar sina värsta sidor.

Acceptera det jag inte kan förändra, och klär på mig ordentligt med kläder, men vantrivs ändå när blåst och snö virvlar runt..

Lika försvarslös som en nyfödd.

För tio år sen, låg jag i en tältsäng på BB, med min nyfödda dotter som jag knappt släppt med blicken sen hon kom i min famn.
Hon sov på min mage hela natten, och där somnade hon de två första åren. Jag kan sakna den tiden, då hon var en liten gosig bebis. Jag kan sakna att värma vällingen, tända några ljus, och krypa upp i soffan med henne invirad i en filt och mata henne.

Efter maten la vi oss i soffan, jag på rygg och hon på min mage, min hand som vaggade, klappade och min haka mun som mjukt rörde vid henne huvud. Lugnt och tryggt.

Många har både dagar, kvällar och nätter som varit väldigt ledsna. Gråt. Panik. Kräks. Snorkråkor. Förstoppningar. Sjukhusbesök. Operationer.

Men.. de där kvällarna, de där stunderna när hon ömt somnade, och jag såg på henne och kände en kärlek jag inte trodde fanns.

Det var där runt två år som jag på riktigt förstod att allt inte var som det skulle med Maya. Jag minns när jag stod och tittade på henne när hon låg på golvet i sitt babygym, hon bara låg där och tittade, försökte inte ens lyfta sin armar och ta på leksakerna som hängde där.

CP-skada.

- Går det över?? frågade jag sjukgymnasten vid första habiliteringsbesöket.

Går det över??

Jag visste svaret då och idag vet jag sanningen. Den bistra sanningen. Att Maya kommer behöva hjälp med allt, hela sitt liv. Dygnet runt.

Så vill dom montera ner, LSS, assistans, de vill låsa in och framförallt spara in.. på den allra svagaste människan i samhället.
För vad är en människas värde när man alltid kommer kosta??

Tio år. Min fina dotter. Min skatt i livet.

Vad du har lärt mig mycket, vad mycket du gett mig. Hur ditt skratt och enorma glädje i livet smittar och gör alla på bra humör.

Nuförtiden vill du inte somna hos farsan, och tur är väl det, men fortfarande sover du i min säng. Vi har till och med vänt oss och sover på bredden istället för längden. Då får vi båda plats..

Det blev som det blev. Du kom till mig, in i mitt liv, vi blev bara du och jag och har varit så, sen den där dagen för exakt tio år sedan..

.. och hur det än har vält allt på sin spets, hur mitt liv förändrades, så älskar jag er, mina barn och är den stoltaste pappa till två fantastiska ungar..

Jag saknar en del, från livet innan, och mest av allt så saknar jag min sömn.. att själv välja när jag vill vakna och somna..

Det är skönt att veta att den tiden kommer komma igen, den dagen fröken bus flyttar hemifrån..

/Uffe