Onsdag

Ringde sjukhuset idag för att påminna om att det nästa vecka har gått fyra veckor sen operationen och då är det dags att ta av gipset.

Dom ringde upp mig på eftermiddagen och på måndag ska gipset väck..

.. ett ögonblick av livet..

Nu väntar ett par veckor där Maya fortfarande inte kommer få sitta upp mer än 70 grader. Mayas optimala sittställning är lite lite framåtlutande, när hon sitter.

När hon sitter som nu, kan hon inget göra själv, utan måste ha hjälp med allt. Ändå är hon glad.

Fast de senaste kvällarna och nätterna har varit ledsna. Hon vaknar mitt i natten och är otröstligt ledsen.
Det är hemskt. Mitt hjärta gör ont och det enda jag vill är att ta upp henne i min famn, gå omkring i lägenheten, vagga, trösta..

Nu kan jag sätta mig på sängkanten och lyfta upp hennes överkropp litegrann, krama henne och försöka lugna.. oftast går det, oftast får jag henne till skratt igen, men de senaste nätterna har det inte varit så. Hon somnar om snyftandes.

Känslomässigt är både jag och Maya trötta. Ni vet, när tårarna kommer alldeles för lätt, och man är skör som glas.

Två veckor kvar. Två.

.. en blinkning av livet..

Jobbar inget just nu, förutom som assistent till Maya, och är därför fri att göra precis vad jag vill om dagarna. Njuter varje sekund.
Åker ner till gymet varje morgon kl 8, kör ett stenhårt pass så svetten rinner, sätter mig en stund och mediterar och äter något.
Bastu och en lång dusch och sedan en kopp kaffe på ett lokalt fik..

Perfekt morgon.

Brukar åka hem och vila en stund sen. Jag är värd det.

Vi har kämpat, filuren och jag, och den stora hjälten är hon.. helt fantastisk liten människa..

En bra dag idag.

/Uffe