Som vanligt vaknade du väldigt tidigt och som vanligt fick du höra pappas trötta röst säga:
- Maya, det är ju fortfarande nästan natt..
Och jag vet att du vet att pappa ljuger. För det är ju egentligen tidig morgon. Tidig otta. Då dimman ännu ligger tät över ängarna, innan solen går upp och jagar bort alla spöken..
Så jag bäddar om dig, lägger Lisa nära dig och täcket över huvudet, och så somnar du om, en stund, som för mig känns som ett ögonblick. En blinkning,
Imorse hade du det jobbigt, ja, hela natten har du haft det jobbigt. Som fan. Med lite hosta, och slemmig hals.
Vi sov inte så mycket inatt, och idag har det märkt att du varit trött. Hade nog helst varit hemma.
För vi hade det mysigt när vi lagade mat. Fast när vi skulle äta tyckte du det smakade äckligt. Tur du har din knapp. Jag vet hur glad du är att ha din knapp på magen, för utan den skulle du inte klara dig.
Du somnade som en stock ikväll. Lite förkyld, men mest väldigt trött. Såklart.
Det är inte varje dag man börjar tvåan. Skolan. Verkligheten. Världen.
Separationen.
Varje natt låg jag och viskade in i magen, där du sparkade runt, arbetsnamnet på dig var "krypet".
Så kom du i min famn, såg på mig, och du blev trygg i mina armar. Så liten.
Du förändrade allt. Mitt liv.
Helt vilsen var jag, rädd, men min kärlek och mitt mod förde mig in på rätt stig..
Där jag mött så många underbara människor som hjälpt mig på vägen, som burit mig när det varit som jobbigast..
Nu står jag åter i ett vägskäl, och undrar vilken väg jag ska ta..
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar