Trött som fan.

Så sitter vi här igen. I vår kära soffa. Maya och jag.

Hon kollar Bolibompa och jag har rast från köket en stund. Skriver lite, läser på försäkringskassans hemsida, håller Mayas hand, försöker landa efter veckan som gått..

.. för tiden rusar fram, vissa ögonblick känns som den står still.. men så, vips.. undrar man vart tiden tog vägen..

Ibland kan det knyta sig i magen, när det börjar bli dags att hämta Maya på skolan, då blir allt så påtaligt.
För vissa dagar är man bara trött på att vara pappa, man är trött på att få ett sms från en assistent som är sjuk.. igen.. man är trött på att prata med habiliteringen, assistansbolaget, man är trött på att tänka på försäkringskassan, man är trött på att ständigt ha en gnagande känsla av oro..

Rädsla för hur Maya kommer ha det i framtiden. Inte bara min Maya, utan alla andra, alla underbara fantastiska barn och ungdomar, varför ska inte dom få samma chans till livet??

Ibland vill inte Maya vara på stan. Ibland vill hon inte gå på restaurang. Ibland vill hon inte åka och bada. Ibland vill hon bara vara hemma.

Vet ni varför??

Jo, hon är trött på att folk stirrar på henne..

En gång var det en dam, som stirrade så mycket så jag var tvungen att fråga om hon ville nåt..

Nää, sa hon, jag tyckte bara barnet var så sött..

Jasså, sa jag, så du brukar stå och stirra på söta barn??

Jag är trött på att säga till Maya att hon får vänta, när hon vill byta kanalen på teven.. för om allt vore som vanligt, skulle hon byta kanal alldeles själv..

Jag är trött på CP och allt vad det bär med sig.

Fast..

Mest har vi det förbannat roligt, Maya och jag. Hon är en filur med massor humor, och jag har nog aldrig mött en gladare människa..

Trots hennes stora problematik, så tar hon liksom livet med en klackspark..

Så bakom den där jävla tröttheten finns en djup tacksamhet för mitt liv. Jag är en lycklig man.

/U