Tårar, skratt, bilköer och minnesförlust..

När dimman har lättat och man ser verklighetens horisont..

Lever i salig blandning av lyckorus och kärlek till livet, till dig och mina barn, ändå är världen suddig då och då.. gråten stockar sig i halsen och tröttheten sprider sig i varje nerv i min kropp..

Tisdag.
Vaknar av smattrandet på sovrumsfönstret och undrar vad klockan egentligen är? Det är ju så mörkt, ändå säger kroppen att det är dags att gå upp från sängens skönhet, värmen som omsluter mig, Mayas djupa sömn bredvid.
Mörkt. September.
Känner rastlösheten spira, orolig stress.
Kryper ner längre under täcket och bestämmer mig för att det är natt fortfarande. Sömnen smakar liksom mycket godare precis när man vaknar..

Lite som en blåbärspaj med vaniljsås, i en skön soffa ihop med den man älskar..

Tankarna far som reptiler. Hur jag ska hinna.. orka.. allt som ska fixas.. Jobbet.. skolan.. Hasse.. min båt.. hur du och Piraten har sovit.. känslan av obehag..

Men.. klockan kan ju inte vara mer än 05.00, för det är då väckarklockan ringer.. så sov en stund till Uffe.. sov tills det ringer och sedan kan du lugnt snooza vidare..
Snooza är en bra uppfinning.

Har änglarna glömt bort mig? Vänder gud ifrån sitt ansikte.. eller är det bara jag som irrar runt  och letar efter något som jag egentligen har precis framför ögonen?

Ögonblickets evighet..

I det dunkla ljuset ligger jag och ser på min dotter. Med grusiga ögon, väntar jag på att klockan ska ringa..

Lägger täcket över henne och smyger upp och precis då ringer den.. klockan är 5..

Doften av kaffe sprider sig i köket. Colombia Mancali, det absolut godaste kaffe jag vet.. när jag sätter mig vid datorn slår mig tanken på hur det skulle vara att brygga det i en french press.. kanske ska jag köpa mig en till nästa helg..

Skriver minneslapp. Medicin ska köpas och så måste jag ringa sjukhusköket och hämta grejer och mat till Mayas knapp (vilket jag ungefär 12 timmar senare kommer på att jag har glömt, så varför skriver jag minneslappar, då jag ändå glömmer? Just nu kommer jag inte ens ihåg vart tusan jag la minneslappen)..
Några presenter ska köpas. Inbjudningskort skrivas..

Kaffets aromer i munnen. Sakta vaknar jag. Demonerna dör..

Turn the page.

Lyfter huvudet, rätar på ryggen och vägrar ge upp..

Det blir liksom inte ljust idag. Septembers första dag. Höstens fägring. Om några veckor lyser träden av brand. Färgar vattenytan som en akvarellmålning.. doften av mull, ruttnande löv, kyla.. då det är extra ljuvligt att sitta vid en lägereld och blicka över sjön i väntan på vaken..

Långt från brasans sprakande, långt från naturens innerliga tystnad, dricker jag mitt kaffe till sociala mediernas opersonlighet. Klockan tickar fram, och snart smyger jag in till Maya.. viskar hennes namn, Maya.. Maya..dags att vakna.. skolan väntar.. alla kompisar.. Lena.. eller vill du hellre sova en stund till.. och komma till fruktstunden..

Då vaknar hon ordentligt, för inte vill hon missa när klockan ringer in.. Hon vill vara i kön av barn, tillhörigheten till gruppen..

Kolla ut, säger jag till henne.. Hösten är här..

Va? Vadå höst, säger Maya, med en frågande blick..

Då lyfter jag upp henne i min famn och går fram till fönstret. Hon hoppar liksom till och ser med förfasad blick ut över det regntunga Linköping, sen kollar hon ner på sina fötter och då kommer jag oxå ihåg att vi glömde hennes skor i bilen igår..

.. så rusar dagen fram..

Jag kör bil fram och tillbaka genom staden.. från den ena till den andra.. och framåt eftermiddagen till en annan stad.. med Maya i baksätet och Madicken skrålandes ur högtalarna..

.. och tankarna snurrar på..

Om en månad ska Maya sövas, igen.. höftröntgen, tänder ska kollas och så ska hon få Botox för första gången.. Tillslut sa jag ja, för jag kan inte ta ifrån Maya den möjligheten, att kanske bli lite bättre i sina armar och händer, trots besväret och skräcken hon har för sjukhus..

.. och längtan ut till sjön blir påtaglig, i den gråa vardagen.. till fisket med min son..

Sommaren lägger sig för att vila, med försiktiga ljudlösa steg faller mörkret över oss, och i dess skugga kommer trädens nakenhet, den doftlösa vintern, snöfall.. och om kvällarna tänder vi glittrande stearinljus..

Då minns vi stigen ner till Vätterns strand, den där ljuvliga kvällen i augusti, till en spegelblank yta och vakande harr.. minnenas lund, min son och jag..

.. eller sommarens bad.. eller vakna nätter.. då det bara var du och jag och kärlekens stillhet.. och vi vaknade till fåglars kvitter och kaffe i sängen.. 

På vägen hem kom tröttheten över mig, som en ångvält, PANG.. Asken på locket av sorg.. längtan.. saknaden.. de där orden varför just min lilla tjej.. varför..??

Köer, bilar överallt, jag gav upp och vände runt och tog den långa vägen hem istället för att krypa fram i snigelfart.. lät Maya en sista gång för idag lyssna på Madicken..

När vi kom hem tog jag på mig halmhatten och så busade vi en stund.. kastade henne i sängen.. en, två, tre, fyra, fem gånger.. så skrattet fick sorgen på fall..

Nu sover hon, Lugnet trillar ner, stearinljuset fladdrar och kastar skuggor, och skenet får min själ att längta till nästa fredag.. 

Då ska vi sitta här i soffan, med soft musik, och långa samtal in i natten.. 

När dimman lättar och man inser att änglarna fortfarande är kvar..

Sovgott..