Tålamod..

Tålamod. Det är inte det enklaste när man är som allra tröttast och bara vill kura ihop sig under täcket i närhet och sova.
Att ge av sin tid, trots att man egentligen bara vill ha tid för en själv, eller varandra..

Att ha ett barn med speciella behov, är ungefär som att vara småbarnsförälder. Vakna nätter. Tidiga mornar. Långa nattningar. Kroppar som bråkar.
Det går inte att förklara.
Maya har haft en period då hon vaknar, natten lång, flera gånger, lite småledsen och "rörig" i kroppen.
Att mitt i natten lägga sig och berätta en saga, och försöka hålla sig lugn och endast förmedla trygghet och kärlek. Att det är helt ok att det är som det är.

Våra barn är det finaste vi har. De för oss samman och är de mest värdefulla skatter, ömtåliga och helt fantastiska. De ger oss minnen att bära med oss livet ut.

I lördag åkte jag och min son på fiske. Alex ringde mig flera gånger om dagen hela veckan, såg fram emot stunden vi skulle ha. Fisket och gemenskapen.
Vi hade roligt. Skrattade. Fiskade. Men hade en väldans otur med vädret. Regn, blåst och kyla. Inte den bästa kombinationen för torrflugefiske.

Viktigast var dock att få timmarna ihop. Bara han och jag.

Precis som det är med bara du&jag..

Ikväll ser vi på Dunderklumpen. Maya är bustrött och snart ska jag bädda ner henne i soffan. Igår var vi hos Angie&Piraten och åt god mat, och hade filmkväll. Mysfaktor på hög nivå.
Fast, det märks på fröken att hon inte är van att vara uppe till nästan klockan 23..

Livet tuffar på. Livet är förunderligt och en väldigt häftig resa.

Ibland knölar det till sig lite.. men då får man ta hjälp.. och försöka jämna ut tillvaron..

Allt går. Allt går och det är allas rätt att få uppleva livet och naturen. På deras villkor..

I helgen tar vi på oss halmhatten och fiskar abborre. Går på stadens gator, äter god mat på nåt nice hak, och så kanske vi tar oss ut till någon mysig klippa och möter natten..
.. och så får vi sova.. sova.. sova..

Sovgott..