Vi väntar på Sveriges yngsta mästerkock. Mayas favorit Edvin är inte med längre, hon har varit alldeles förskräckligt pirrig och glad att se den pojken. Tror Maya blev lite kär i honom.

Min lilla Maya.

Vilken kärlek det är. Att ha en sådan underbar dotter. Så stolt jag är över henne. Hon strålar av lycka och är nästan alltid glad.
Sällan ledsen, men det hände för någon vecka sedan att hon blev sådär olyckligt sorgligt ledsen. Det är när hennes längtan tar över, saknaden efter dig. En kvinna att sitta i knät hos, att få luta huvudet mot bröstet och känna det hon aldrig fick känna som bebis.
Det var ju liksom inget val, utan bara att gilla läget och nöja sig med farsan lite håriga bringa.

Jag köpte nappflaskor där nappen skulle vara så lik en naturlig bröstvårta som möjligt. Själv var jag tveksam, men Maya gillade den.
Mat var tredje timme, dygnet runt. Varje måltid var en blandning av känslor. Det man så gärna ville skulle vara en mysig stund, ni vet, en nybadad bebis inlindad i en mjuk skön filt, förnöjt smaskande tutta i sig vällingen.
Lägga upp henne på axeln och klappa stjärten till den där efterlängtade rapen kommer. Så ligga med henne på bröstet, eller bara ha i famnen och se på henne när hon somnar..

Riktigt så blev det inte. Visst var det en mysig stund, men den var så full av oro, av förhoppningar att hon skulle äta bra. Vissa måltider fick hon i sig, 40-45 ml, då kände jag mig nöjd, men ibland fick hon bara i sig sisådär 10.. Då slets man itu av ångest och tankarna över om jag gjorde något fel..

Hon var ju såå liten och späd.

Knappen är det bästa vi gjort. Så det så.

Jahopp.. Det är en del i agendan såhär inför sommar och semestrar. Ni anar inte. En del saker måste man prioritera bort, annars varken hinner eller orkar man..

Att vara funkisförälder.

Its heaven and hell.



Nu är klockan dags för Mästerkockarna. Maya och jag säger godnatt.. och tänk på.. att livet blir som man själv gör det..