Vi delade täcke inatt. Fönstret stod på glänt och den sensommarens kyliga nattluft smög sig in i sovrummet. Hon låg nära mig. Jag hade svårt att somna, tankarna irrade runt i universums mörker och det kändes som jag precis kunde nudda, som drömmen var alldeles bredvid mig, om jag sträckte ut min hand kunde jag ta på den.
Hjärtat fylldes med ömhet. En självklar insikt tills jag var inne i labyrinten igen. Jag gillar den där labyrinten, för där kan man bara låta det som händer hända.
Vaknar, av att Maya gråter. Det brukar verkligen inte hända. Mardröm? Bäddar om henne, viskar tyst i örat. Tröstar.
Otröstlig fröken, så jag får tända och sätter mig upp i sängen. Aha, hon vill ha sin docka, lilla Lisa. Yr och vimsig går jag upp, slår huvudet i en kökskåpsdörr (varför stänger jag den inte??), säger något som man inte ska, då hör jag Maya fnissa till mitt i hennes gråt.
Åh, var är du, Lisa!!??
Hittar henne inuti påslakanet och Maya kramar henne hårt och somnar om. Själv ligger jag och ser upp i taket.
Det finns ögonblick då jag känner en enorm vanmakt över vår livssituation. Över Mayas handikapp. En iskall hand sluter sig tag i min själ.
Så, när vi är på väg till dagis, pappa vilt sjungandes till "Karlsson på taket", Maya som skrattar och skakar på huvudet.
-Sluta, pappa, snälla..
Då.. inser jag, igen, att låta kärleken till det som sker, här och nu, råda.
"Tänk inte så mycket, gör!"
U.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar