Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

torsdag 21 augusti 2014

Sömn, vad är det??

Ikväll är det tomt och öde. Som en kal klippa ensam i det stora. Där vågorna sakta slår in.

Misstänkte redan igår att Maya var förstoppad igen. Får helt enkelt acceptera att det är så. Det vore såå skönt, ibland, att vara två. Så jag slapp, bara för en gång.

Men, efter gråt kommer skratt. Alltid när det gäller denna lilla donna. Så tre blöjor senare, låg vi i soffan, bland gosedjur och Barbafamiljen.
Massage. Soft musik. Tända ljus. En saga.

Orden vill inte komma fram ikväll. Tankarna snurrar, irrigt virrigt och en tår faller. Saltstänkta, droppar de ner och formar livets sidor.
Som en sfär, i skuggland.
Klippan ligger kvar, och på den ödsligaste plats slår innerligheten rot.

Undrar hur lång tid det tar?

Jag tillåter mig att gråta ikväll. Imorgon går solen upp igen, ljuset letar sig fram bland de mörka skrymslerna. I virrvarret av känslor.

Tar din hand, flyger i vintergatan, bland stjärnor och svarta hål, du och jag.. Ankrar mitt vilsna skepp och sätter mig och ser ut över de härliga vyerna. Känner doften. Förnimmer det som var.

Själen vrider sig runt din. Den smeker, leker och jagar bort varenda spår av osäkerhet. Inget är farligt, i min famn är du trygg.

Om ett par veckor är det dags för Mayas operation av körteln bakom näsan. Förhoppningsvis är snarkningar och de täppta näsornas nätter då över. Iaf så ofta som det har varit.
Jag vet, är väldigt medveten om att det är en enkel operation. Ändå smyger oron omkring. Biter mig. Slår på mig. Jag vänder mig om när den blir för stark och säger BUUU.. försvinn..

Vissa stunder av livet är en kamp. Mot besvikelsen. Då hjärtat för ett ögonblick är i sank. Nere för räkning.

Vi låg sked och tittade på film. Under täcket. Smekte din lena kind tills du somnade. Kärlek ut i varenda nerv.

Hon ligger och sover gott nu och här sitter jag i mitt egna mörker. Bara jag. Nyss knackade ensamheten på.
Kom in, känn dig välkommen. Ta min hand och håll mig sällskap här i soffan.

Allt är helt ok. Helt ok. Det är lugnt och skönt och jag är väldigt glad att lärt känna dig. För fast vi nyss lärt känna varandra, vet jag att jag tycker mycket om dig..

Imorse stannade jag kvar på dagis! Maya blev helt till sig av glädjefnatt. Pappa var med på fruktstunden och hörde på sagan.
Det är så enkelt att visa kärlek. Att man finns för sina barn. Det är bara att ge tid.

Att gråta är mod. Mod är att ge allt en chans.

Nu ska jag försöka sova. Känns som det inte kommer gå så bra. Dessa känslor, dessa underbara känslor..

Lev och låt leva.

U.


1 kommentar:

Anonym sa...

Där jag växte upp kallades ensamheten Mor Inga. Finns trots allt en trygghet i ordet Mor.
Önskar dig allt gott!