En storm av känslor

Känslorna flödar uti min kropp. Ena stunden känner jag enorm lycka, ett rus av sällan skådat slag, som eufori, klängande lukter och kärlek i varje nerv.
I andra ögonblicket tåras ögonen, darrande själ och ett öde tankesätt. Det är som tomheten är en evighet och livet hopplöst, föralltid en kamp..
Så kommer lyckan smygandes igen, de glittrande fnitterbubblorna och ögon som tindrar. Nyfikenheten när vi planterar frö, att få vattna och så Mayas förvåning när det faktiskt kommer en liten planta..

Idag fick hon alldeles själv odla krasse. Blötte hushållspapper och strödde fröna över. Pappa fick rycka in då och då, men mycket gjorde hon själv.
Att se henne kämpa med sina armar och händer, känna viljan, se glädjen är som himmel och helvete. Då gråter jag inombords över att det är som det är. Lika lycklig som sorglig.

Det bor en ilska inom mig. Kanske är det den som är boven till allt just nu. Skriver väldigt sällan om det, för jag känner att jag inte vill blanda in Mayas mamma i denna blogg. Men gud vad jag är arg, men framförallt ledsen för Mayas skull, att hennes mamma valt bort henne för annat.

Jag tänker inte tillåta att dessa känslor ska få ta överhand.

Man glömmer ibland, sina egna tankar, hur jag valt att leva och vilka följeslagare jag tar i min hand. Orden på vägen. De som underlättar.

"Lev och låt leva"

Jag ska leva mitt liv och inget annat. Vårt, mitt och Mayas.

Sinnesro i själen. Dit ska jag komma igen. Acceptera det jag inte kan förändra och fylla mitt hjärta med mod att förändra just det jag kan!!

Sovgott..

U.