Våga stå för din åsikt, våga visa din kärlek..

Fick en kommentar om BVC.. Om hur de ifrågasatte varför en pappa alltid var med på deras barns kontroller..
De, BVC, har alltsom oftast en föråldrad syn på det här med vem som ska vara hemma och sköta om barnen.
Livet ska vara rättvist, var och en av oss har precis samma värde och rättigheter i samhället, oavsett kön, härkomst, sexuell läggning, handikapp..
Vi kämpar för ett rättvist lönesystem, där kvinnor ska ha samma lön som män. Feminism.
I min syn, handlar det om rättvisa.. För mig är det ingen skillnad mer än att vi är just man och kvinna. Kvinnan bär barnet i sin mage, hon har bröst som ska ge barnet di..
Mannen finns där, som stöd under graviditeten, men känner lika djup glädje som kvinnan.
 Efter förlossningen, har mannen ett stort ansvar, för att finnas för både sin kvinna och sitt nyfödda barn. Det är en sådan självklarhet att de resurser som finns i samhället ska stötta både mamman o pappan i deras nya omtumlande livssituation.

Jag är en man med ganska principfasta åsikter och filosofi.
En av dem är att aldrig skriva något om Mayas mamma, inte lämna ut henne eller prata illa om henne. Varken här, eller till någon annan.
Maya och jag pratar inte så ofta om henne, däremot har jag ibland samtal med alex om henne, för hon har funnits med i hans liv under många år, och jag vet hur mycket han tyckte om henne.
Han är 17 år o lite tuff men i hans inre lyser en själ av snällhet och ett hjärta av godhet. Han har förstås sina funderingar varför hon försvann och hur livet blev efter det. Såklart har han även frågor och känner en "sorg" över Mayas cp-skada..

Ibland blir det ändock oundvikligt att ens förflutna knackar på. Det är skönt att jag lärt mig hantera det, o inte känner ilska och låter min manliga stolthet göra mig bitter och sårad.
Jag är stolt att jag kan prata om det och visa de tårar som vissa dagar flödar.. Vi hade några underbara år ihop, Mayas mamma o jag, så blev hon gravid och under graviditeten smög sig en djup, djup depression på henne. O så, när Maya föddes, ville hon inte mer, ville inte ha Maya, ville inte ta henne till sig, ville inte hålla om, utan bara bli av med Maya, adoptera bort henne, sälja henne..
Min glädje över att åter blivit pappa, till den sagolikaste lilla dotter som finns, den glädje stöp i sank av all den kraft och energi jag la på att försöka få Mayas mamma glad och för att få henne att i alla fall för en kort stund varje dag ge vår dotter av moderlig kärlek och närhet.
Jag tog allt ansvar för Maya, matade, byta blöja, nattade.. ja ni vet..

Det första besöket från BVC var ett hembesök. Vi satt vid vårt köksbord och jag hade Maya i min famn. Det var jag som ställde alla frågor (jag är en ganska frågvis och nyfiken man, annars lär man sig aldrig något:). Men, BVC tanten vände sig enbart mot Mayas mamma med svaren, hon såg knappt mot mig. Mayas mamma satt där, med en tom död blick, och tog inte in något av de svar vi fick, men bvc tanten fortsatte att rikta all sin uppmärksamhet mot henne.
När besöket närmade sig slutet, då vände sig tanten mot mig och sa;
-Och du Ulf, om Maya blir förtvivlat ledsen och otröstlig får du absolut inte ta upp henne och skaka henne, o bli arg..
Jag blev så förvånad att jag inte fann ord.
Det andra BVC besöket var för vägning och jag var där ensam med Maya. Klädde av henne och då säger tanten;
- Nu ska jag undersöka henne o se efter så hon inte har några märken!
-Vadå för märken, frågade jag?
-Blåmärken, svarade hon!
Här kämpade jag dag o natt med Maya, och all den förändring som skett och höll på o ske, då får jag detta rakt i ansiktet.
Jag har undrat varför hon var sådan mot mig. Hade det med mitt utseende att göra? Alla mina tatueringar, mitt långa år, var mitt utseende mot mig? Jag har många gånger under livet fått höra att jag ser så farlig ut, ja, det har varit någon som till och med sagt livsfarlig.. Hur kan en människa döma så? För bakom min fasad, bakom mina tatueringar och kropp finns en själ av godhet..

Direkt när jag kom hem ringde jag tantens chef och berättade att jag genast ville ha en annan bvc kontakt, vilket jag också fick.

Nu skrev jag en del om Mayas mamma, men i sammanhanget blir det ibland tvunget. Hur infernaliskt inskränkt samhället kan vara i synen av våra roller som människor. Hur ska vi kunna få till en förändring om vi inte vidgar vår syn på dessa?
Vi män har ett stort ansvar för våra barn, att vara förebild för dem och ge dem av vår trygga famn. Vi har en uppgift att värna om kvinnans skörhet, visa henne respekt och kärlek och alltid kämpa mot våldet och den förnedring som så många kvinnor blir utsatta för.

Så ställ dig upp och våga, våga visa mod och kärlek.. Våga gråta, våga ta hjälp när du behöver det.. Det är då vi växer som människor och kan ge av vårt lugn till andra..

U.