Nej! Jag tycker inte att ett barn ska ha kontakt med sina föräldrar till varje pris!! Absolut inte.. Det tror jag bara skadar i längden.
Det jag menade med mitt inlägg igår, var mer att vi som vuxna inte ska prata illa om den förälder som inte finns med, den som inte klarar av att ha kontakt med sitt barn..
Nu ska jag för er berätta..
Mayas mamma har under det senaste 1,5 året träffat sin dotter några gånger. I slutet av förra sommaren trodde jag till och med att det skulle funka och att hon var på väg att ta ett visst ansvar.
Då träffades vi en gång i veckan, och var ute och promenerade i ett av staden grönområde..
Det höll i ca en månad, sen försvann hon igen.. hörde inte av sig, mer än nåt mail då och då, väldigt sällan..
När Maya i februari fyllde två år, kom det en gratulationskort från Mayas mamma ( vi kan ju kalla henne för M), M skrev att hon gärna ville träffa Maya, och nu var hon beredd och ville ta sitt ansvar och iaf få en kontakt som skulle vara en gång/vecka.
Jag var mycket skeptisk, men bestämde mig för.. Ok! Jag kontaktade "Råd&Stöd" (en avdelning inom socialen här i Linköping) och ordnade så en person därifrån skulle vara med när M kom hit. Denna person har varit med oss, Maya och mig sedan Maya var några månader och även M har träffat henne.
M kom, var här i ca 40 minuter, och vi bestämde sen att hon skulle komma igen om en vecka. Så blev det inte. M vill inte, orkar inte, mår för dåligt, lever sitt liv..
När jag levde mitt förra liv, då varje dag var en jakt på droger och pengar. Då jag inte brydde mig så mycket om min son, Alex.. Om hans mamma hade sagt;
- Du, Uffe, du får aldrig mer träffa Alex..
Då hade jag inte haft något att kämpa för, inte något att längta efter.. Då hade troligen min vardag rasat samman helt och hållet.
För inom sig bor det en längtan och en kärlek till sitt barn.. Om man förlorar den, är det som man förlorar allt och då bär det snart till det eviga slutet..
Jag ändrade mitt liv. Min längtan och kärlek till livet segrade. Sakta men säkert byggde jag upp ett förtroende mellan mig och Alex och idag har vi en underbar kontakt.. ( fast just de här dagarna har vi haft en del konflikter han o jag:)..
Om jag skulle säga till Mayas mamma..
-Du, jag vill inte att du ska träffa Maya nån mer gång.. du har förbrukat allt förtroende och vi tror inte på dig mer..
Vad skulle det skapa?? För någonstans inom henne finns det en längtan efter sin dotter. Någonstans i hennes själ finns ett ljus och där finns Maya.. Hon kanske aldrig kommer komma till insikt, hon kanske för alltid kommer välja att inte träffa henne. Isåfall är det hennes val, inte mitt..
M har förbrukat allt mitt förtroende och hon har skadat sin dotter, mig och Alex med sitt sätt att agera. jag kan känna en djup ilska och vara förtvivlat ledsen över att det blev som det blev.. Att hon har gjort det här "valet"..
Om hon kommer och åter vill träffa Maya kommer det ta emot för mig, jag kommer och är jätteosäker över de beslut jag tagit och det kommer kräva massor med tid och vilja från hennes sida för att hon ska få mitt förtroende igen. Så är det.
Men, vem är jag om jag förbjöd henne o träffa sin dotter? Varje vecka skickar jag ett mail till M, med ett eller flera kort på Maya, och några ord som handlar om Mayas utveckling och vad som sker i hennes liv. Det är mitt val, hennes val är att inte svara. Aldrig ställa en fråga, inte ta något intiativ.. Det kan inte jag förändra..
Lev och låt leva..
Mitt liv är byggt av kärlek. Varje morgon bestämmer jag mig för att.. "idag är en ny dag, idag ska jag må bra och göra det jag kan för mina medmänniskor".
Vissa dagar går det inte, det är de dagar som gråten tar över och allt känns hopplöst.. men, de dagarna kommer alltmer sällan..
Jag har makt över mitt liv, det kan jag förändra.
Om jag skulle lägga kraft och energi på att förändra någonannans liv skulle jag gå under.. då skulle jag inte orka!!
Det krävs MOD att förändra.. Jaga bort det bittra, och låt kärleken frodas i själ och sinne..
Ni som vill kontakta mig med frågor och funderingar, eller kanske behöver prata av er, få råd eller hjälp med något.. Ni kan nå mig på min mail, u.lindahl@hotmail.com
Varje dag är en utmaning.. Sovgott.. U.
6 kommentarer:
Håller med dig. Det gör nog helt förjävligt ont när M inte vill ta ansvar, men det får vara hennes val, du kan inte tvinga någon.
Men om hon någonsinn skulle komma till förnuft så kanske, inte för din eller M skull, med för Maya.
Man behöver inte båda sina föräldrar till en var pris, tror inte jag. Men det är klart att det är skönt om man har båda.
hej U! vilken bra blogg!! fick tipset av min dotter som läser den. ser fram emot nya inlägg att läsa! ha en skön sommar med dina barn!
åsa
Hej Uffe!
Konflikt med sina tonårsbarn är en del av föräldraskapet och en viktig del för tonårsbarnen. De är på väg att bilda sig sin egen uppfattning om livet och dess mening. Den delen är alltid jobbig samtidigt som man så gärna vill dela med sig av sina egna erfarenheter om livet. Jag tror ändå att de innerst inne lyssnar och tar till sig även om det för stunden inte känns så. Vem går oberörd av din tankar och filosofi. Din son gör med all sannolikhet inte det. Inte jag heller. Du är så klok.
Kram Inger
Hej
När jag läser din blogg så blir ja väldigt rörd... hur underbart det är att du verkligen ger din dotter allt, kärlek, allt det finns inga ord... det gör ont i mig när man läser att mamma inte orkar med.. ja menar hon ger upp sitt eget kött o blod... ett liv som skulle vilja älska sin mamma men inte får.. det gör ont men när ja ser på det hela så har Maya det bäst hos dej för du ger henne hela ditt hjärta ja har en dotter själv som betyder allt för mig... barn e det bästa som finns... du e en underbar pappa Må Gud vara med er...
En underbar dotter du har! Underbart med glädjen man kan ge barnen, såg videon med vispa grädde :D
Det är hennes mammas förlust att hon missa dessa underbara stunder, dagar och år. Samtidigt vet jag inte vad det är som gör att hon håller sig borta...
Alla gör sina val, du valde din dotter :) din lön för det, att berika hennes liv, är ett smile som kan smälta världen :)
Du är starkare än du tror. Tro på dig själv - du kan om du har viljan och jag är säker på att den är stark hos dig/kram
ps ju mer tonåringen trilskas ju mer trygg är denna hos personen ds
Uffe... Jag hittade det inlägget av en slump när jag googlade din blogg för att hitta adressen för att jag har fått en förfrågan och för att jag utifrån den har ett litet kul förslag till dej som vi pratat om tidigare (även om det var ganska länge sedan nu...) men dina ord slog lika hårt som en hammare. Jag förstår dina tankegångar och jag har i alla år agerat precis som du skriver.
Jag har också skickat dom där mailen. Ringt samtalen. Duckat och parerat. Allt för att jag tycker det är så viktigt att Giovanni ska få ha en kontakt med sin pappa. Jag har skickat bilder (Hell... Jag har till och med gjort hela fotoalbum som jag postat till adresser som jag inte ens vet gäller längre) men vad gör man den dagen då allt ställs på sin spets? Vad gör man när allt ovillkorligt arbete man lagt ner ändå uppfattas som en förnedring och en förolämpning av den andra personen och den väljer att fortsätta att förnedra, förolämpa och bestraffa utan anledning? Vad gör man när "live and let live" inte längre hjälper för att det skadar någon man älskar mer än sitt eget liv?
Jag vet att du inte har svaret på mina frågor. Dom är en reflektion. MINA tankar. No more, no less. Kram och tack för att du sätter ord på det du tänker, tycker och känner. Både dom och du är värdefulla!
Skicka en kommentar