Metallica&jag

(..eller när jag tänker som bäst)

https://m.paralympic.org/video/womens-100m-rr1

Det här är en bedrift högre än mycket annat. Så bortglömt. Kolla läktarna. Dessa underbara människor tränar hårt och medvetet året runt, precis som vilken idrottare som helst.

Visst vore det fantastiskt att se fler tävla? Publik? Sponsring?
Samhället är så jävla orättvist. Så länge nedmonteringen av LSS sker kommer parasporten dö ut.

Många av dessa idrottare behöver extra hjälp för att nå sina mål. I Sverige tycker inte regeringen att dom ska få nån hjälp. Varför är dessa människor mindre värda? Varför ska samhället, vi, ta ifrån dom sina drömmar? En funktionsnedsättning är ju direkt inte självvald.

Läser nästan dagligen om människor som får sin assistans indragen. Om barn som blir av med all assistans. Om föräldrar som inte ser någon mening med att leva längre. Hur barn redan innan tio är sätts på institution.

Vad är det för samhälle vi bor i. Hur kan vi behandla människor som sopor. Vart finns omsorgen. Kärleken. Tryggheten att veta att jag får leva mitt liv. Jag kan nå mina drömmars mål, bara jag får någon som leder mig.

Jag har gått före. Kom till mig och jag ger er av det jag har.

Idag pratade jag med en av pedagogerna i klassen jag arbetar. Jag berättade lite om mina tankar. Bara snuddade vid dom.
Om du mäktar med så är det ju jättebra, sa hon.. Då log jag lite inom mig och tänkte att hon inte känner mig än.

Jag stortrivs med livet. Det är en häftig känsla att känna sig i toppform både mentalt och fysiskt.

Visserligen inne i ett mood av vemod :), av en sorg och rädsla för vad som sker på våran värld. Hur (fan) kan det finnas så mycket rädsla? Har väldigt lätt för gråt ibland, och idag brast det lite.. men det räcker liksom att släppa taget en stund och visa sig naken och sårbar. Styrkan och självsäkerheten i det jag gör är fast förankrad.

Vad är man rädd för? Att muslimerna tar ifrån oss vår kära jul? Att Syrien har skickat hit alla sina kriminella och lämnat alla snälla hemma?
Okunskap och hjärnbrist.

Önskar jag kunde klona mig.

Är ännu mer målmedveten nu. Tänker inte stå och titta på längre.

Äsch.. nu gör vi nåt roligare, va?

Maya Maria Lindahl är hemma igen. Lika glad och lycklig. Hennes livsglädje smittar.. Borde strö ut den över världen. Som ett stjärnfall av lyckoglitter.

Fast när farsan kom hem två timmar tidigare, då fick jag blicken. När jag får blicken är det bara att ta det lite lugnt. Sätta på keps och lurar.
Så nu sitter Maya och Erik i ena soffänden och jag i andra (knappt att jag överhuvudtaget får vara hemma). Lurarna på, hög musikjagslutartänkatillochbaramårförbannatbraav.

Trygghet är bra, men kärlek är nog ännu bättre.

Skickar hem Erik snart. Vet att Maya vill ha en stund med bara mig. Trots hennes ilska, har jag sett i ögonvrån att hon ändå har börjat snegla åt mig och det är ju alltid en början till en bra nattning.

Se saker som sker i ögonvrån är en bra grej att kunna. Då kan man upptäcka något som håller på att ske innan det skett.

Det ni, kan ni få tänka på..

Ganska smäckat schema i höst.

När jag mår så här, när jag verkligen känner att jag arbetar med människor som förstår att jag kan det här, när jag får sprida lite glädje och positiva vibbar runt mig. När jag får möta alla barn. Känslan att nå fram till ett barn, är en mäktig känsla.
Då kan jag jobba mycket, för då känns det inte som ett arbete längre.

Jag älskar min frihet och när jag får den kan jag skapa det jag vill. Frihet och ta till mig de människor jag känner har samma känsla för etik och moral som jag.

Det kommer bli bra det här.

Så..

En sak saknar jag på skolan så det måste jag försöka ordna. Ett ställe att rymma till. Ett ställe där det inte finns någon information utan bara trygghet och vila från allt stoj.



Så saknar jag en stund för mig själv. Musik i lurarna och meditation.

Och för den som läst hit :) säger jag:

Tänk!!

/U