Saknar min Maya. Samtidigt som jag inte alls saknar den tiden som nu igen är framför mig och henne.
Man kan bara leva i det för att förstå det.

Just nu, just bara nu är det som jag flödar över av alla känslor.. det är som en omskakad kolsyrad läsk.. om man öppnar den så rinner allt ut..

Då är det bättre att hålla allt inom sig tills det är lugnare.

Men det kan bli farligt att hålla saker och ting inom sig, tillslut kommer väggen..

Men, imorgon börjar allvaret, skolan och jag måste börja fundera på vad jag vill med livet. Vad jag ska arbeta med. Stora frågor..

Det värsta är att jag är en tänkare och måste ha lååååååång betänketid om stora viktiga livsbeslut..

Längst in i min själ är jag ganska säker på att jag måste få några veckor utan några krav. Utan några måsten. Försöka ta hjälp av vänner.

Det är en hemsk känsla att längta och sakna sitt barn, samtidigt som man får en klump i magen om hur allt ska bli och om orken kommer finnas kvar. Ork och energi.. Tålamod.. lust.. känslan av hopplöshet..

Jag klarar det. Jag vet det. Inga problem.. alls..

Ny vecka.. nya utmaningar..

/Uffe