Trygghet..

Jag är en stolt far.

Jag har lyckats att ge Maya trygghet och att hon mer och mer blir självsäker och klarar av saker och ting alldeles själv.

Hon prövar just nu en elrullstol och övningskör på habiliteringen ett par gånger i veckan. När arbetsterapeuten kommer till väntrummet så visar Maya klart och tydligt att:
-Pappa, du väntar här, jag kan själv..

Det är en fantastisk känsla.

Tack till er alla som hjälpt mig på resan, alla underbara människor vi mött. Tillsammans har vi gett Maya den allra bästa starten på livet..

Vardagen rullar på, med glädje och besvikelse, men jag försöker att vad som än sker tänka på vad som är bra, vad som är positivt i allt som sker..

Visst kommer det ögonblick då jag känner för att bara ge upp, när det kommer besked som man inte vill ha..

Som igår. Ringde kortis och frågade om det var något som Maya behövde inför helgen och får till svar att Maya inte ska vara på kortis i helgen.
Dom har ett nytt system där man får lägga in önskemål vilka helger som man önskar ha kortis och jag tar förstås de helger som även Kim är barnledig.. men ibland får man helt enkelt inte de helger man önskat och så blev det denna gång..

Jag har verkligen sett fram emot den här helgen och skulle åkt till Stockholm med Kim och hennes dotter, gå på museum och ta en kryssning..

Det blev inte så..

Nu ser jag fram emot en mysig helg med min underbara dotter, inga sovmornar, inga kravlösa kvällar.. men tid med min dotter.. och förhoppningsvis kommer sonen hit och jag får bjuda dom två på en nice middag..

Livet leker.. livet är dystert och grått.. men wow vilken häftig resa det är..

/Uffe