Utan gips.. och en febertopp..

Det blev en fruktansvärd stund när gipset togs bort. Maya skrek och var fullständigt panikslagen. Aldrig aldrig mer tänker jag utsätta henne för det.

Timmarna efter var hon i någonslags chock och benen skakade och okontrollerbara. Hon skulle ju till kortis, men jag blev väldigt osäker på om jag skulle kunna lämna henne där.
Men dessa helger är så värdefulla för mig, och Maya, vi måste få tid att vara ifrån varandra. Jag måste få ladda batterierna och få känna det kravlösa livet, bara för ett ögonblick.

För det är precis det det är.. Ett ögonblick.. för trots en oändlig öm kärlek till min dotter så saknar jag livet, livet utan CP, det alldeles vanliga livet..
I fredags kom Kim, vi körde ett pass på gymet tillsammans och sedan åt vi på vårt favorithak.. När vi kom hem satt vi uppe och såg på film. Att sedan få sova en hel natt utan att behöva gå upp och ge medicin, eller att trösta, eller att lägga Maya tillrätta, bara få sova tills man vaknar..

Gå upp och dricka en kopp kaffe och äta frukost, se nyhetsmorgon, helt utan några som helst andra krav eller förpliktelser, det är lyx för både mig och Kim.

Vi drog till Vadstena, strosade runt på gator och torg, kollade loppisar, åt god mat och spelade äventyrsgolf.. Vi njöt av livet, solen och varandra..

Köpte goda ostar, Kim köpte en flaska vin och jag ett par alkoholfria cider, sen åkte vi till ett av mina paradis.. En enskild strand vid Ombergs kant.. Där Vättern är som allra vackrast..

Jag är en lycklig man som träffat dig.. en väldigt lycklig man.. så underbart fint.. alla skratt.. närheten.. Kärlek in i själens innersta vrå..

.. och känslan att komma hem, och kunna sitta på balkongen, i vårens ljumma skymning.. äta godis och ändå veta att vi har ett dygn till..

Äta godis och se film ändå in på nattens timmar..

Imorse ringde jag kortis som jag gör varje morgon och kväll när Maya är där. Säger godmorgon och godnatt..

Fast imorse fick jag beskedet att Maya hade feber och var tvungen att bli hämtad..

Det blev en kort kortishelg.

Maya har det jobbigt med sina ben, visar att hon har ont och blir jätteledsen när man byter blöja. Nu ligger hon här bredvid mig, glad att hon äntligen kan ligga på sidan och sova.

En vecka till får hon sitta i specialrullstolen och får inte komma upp i mer än 70 graders sittande. En vecka. Sen kommer livet sakta bli som vanligt igen..

Tills nästa gång..

Det är tur att jag älskar livet. Att jag iaf försöker att se det positiva i det som sker. Att jag har tålamod och ett hjärta fullt av kärlek.
För det är tufft nu, och utan min mammas hjälp, utan Kim och Mayas underbara assistenter vet jag inte hur jag skulle orka med den här tiden..

Imorgon är en ny dag.

Uffe