Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

tisdag 2 februari 2016

FuckCP.. or not..

Snart har jag skrivit på denna blogg i sju år. Det har blivit 1647 inlägg. En del ganska korta, en del väldigt långa, en del virriga, en del helt meningslösa, ett och annat som liknar det andra, några som berör, många tårar, men ännu mera skratt..

Då var hon en liten tjej, som inte vägde många kilo, idag är hon en stor tjej, är runt 120 cm lång och väger runt 20 kg.

Jag bär henne in till sängen varje kväll, och ofta tänker jag hur tiden flugit fram. Allt vi gått igenom.. Alla vakna nätter, tidiga mornar, alla nattningar.. blöjbyte.. sagostunder.. alla gånger jag lämnat och hämtat på dagis, dag efter dag.. vecka efter vecka.. år efter år..

.. och nästan alltid skrattar hon.. min fina underbara dotter..

.. Den 19e ska hon uppträda på skolan. Hon och några kompisar har tränat in en dans och ska dansa för alla i lågstadiet..

Hon är en solstråle, min dotter, som sprider glädje för alla som möter henne..


så trots en CP-skada, som gör att hon inte alls kan dansa som sina kompisar, eller rita, eller sjunga, prata, äta godis i smyg, springa, åka pulka, bygga snögrottor, cykla, simma, inte kunna vända sig själv i sängen, inte berätta alla sina tankar, inte kunna äta själv..

.. så är hon nästan alltid glad.. jag kan väcka henne mitt i natten, och hon ler mot mig och undrar om jag är helt knasig..

Hon är nyfiken, busig, sprallig, har massor humor, envis som synden och har en ängels tålamod..

Ibland är hon ledsen, har ont i sin kropp, eller när hon inte kan få svar på alla sina frågor och känslor..

.. eller när längtan blir för stor.. att faktiskt kunna dansa som sina kompisar..

Fuck CP.

Nu när assistansen äntligen är igång, och vi hade bokat in arbetspass mån, tis, ons, fre och söndag, så blir båda assistenterna sjuka.. Jag måste avboka allt jag tänkt göra den här veckan..
Det börjar ta på en pappas krafter..

.. men Mayas glädje, hennes lycka när hon lyckas, som idag när hon fick torka av sitt bord alldeles själv och gjorde det med bravur.. då sken hennes leende och ögonen sa.. jag kan, pappa..

Nu, är det dags för några timmars studier, eller ritblocket, fast jag borde gå och lägga mig.. men det är nu så förbaskat tråkigt att sova på kvällen..

U

3 kommentarer:

Anonym sa...

Fint skriven så klart. God natt.
Fantastiska varma ord.
Ralf

Eva sa...

Usch, sån otur att båda assistenterna blev sjuka!

Anonym sa...

Båda sjuka samtidigt? Kanske någon tar för lätt på sitt uppdrag.
Kommentatorsrutan är det väldigt svårt att skriva och läsa. Det är så smått att jag inte kan se. Kan du fixa till större bokstäver?
Solveig