Som en simpel jordärtskocka..

Hur förunderligt är det inte att tiden kan rusa fram i ljusets hastighet, samtidigt som det i ögonblick står blickstilla och korta stunder av total lycka blir som fotografier i själen. Minnen som aldrig kommer försvinna från näthinnan, avtryck i hjärtat.. som fotspår gjutna i betong..

.. och hand i hand vandrar vi.. du&jag..

Tänk att livet kan göra en sådan drastisk förändring.

Jag lämnar Maya på kortis och sedan åker jag neråt kusten. Som jag gjort så många gånger. Det finns visst någon klok (säkert mycket duktig på korsord) läsare som klurat ut vart min kosa bär..

Där trivs jag. Där känner jag hur livet spirar i mig igen. Efter att i år efter år ha legat i vila, när jag vandrat omkring och famlande letat efter dig..

Tiden rusar fram och nu sitter jag här igen, med min fina dotter. Hon är trött efter en kortishelg, vi har en fantastisk mysig kväll, hon och jag. Hon myser under täcket och ser på Nils Karlsson pyssling, och jag lyssnar på Joe Cocker och skriver..

Simultan skriver.
Har tre olika stories på G och jag skriver på alla samtidigt. Först några rader här, sedan in i sagans värld, sedan min bok.. Den jag skriver till dig. En dag hoppas jag få publicera den, en bok om att älska livet precis som det är. Vara lycklig för det lilla. En bok som vill förmedla att vi måste låta varandra leva och finnas med vid sidan och stötta då vardagen haltar fram. Göra livet till något att le över den dagen vi slutar andas på denna jord.

Sagan skriver jag för dig, lilla pirat. Uffes kämpe. Men framförallt skriver jag den till dig, Alex.. Hur många gånger du satt i mitt knä och jag berättade om storslagna äventyr.. ute på en öde ö i den småländska skärgården.
Snart, åker vi på böljan blå igen och letar efter öringar och storabborre.. Tänk så många gånger vi gjort det, puttrat ut i vår lilla båt och rakt in i soluppgången, fulla av förväntningar..
 Vi åker till Alex håla, framåt hösten.. eller femkilosviken.. där på kanterna går det alltid mycket abborre..

Den allra sista gången jag satt och höll min kära Lasse i handen, det var en novemberdag för några år sedan och just den dagen kom den första snön..
Då tog han mig intill sig och viskade..
- Uffe, om du vill ta de där stora abborrna ska du åka.. och öring finns det alltid till vänster om den där udden..
Och så berättade han sina hemliga ställen, de han bevarat i 70 år. De allra bästa fiskeställena.

Jag har tur som mött så fina människor på vägen. Under tiden jag letat..

För det är förstås det som alltid varit källan till min oro och rastlösa själ.. att jag inte funnit min hamn att ankra i..

Den här veckan är det knasigt mycket att göra och uppleva. Imorgon, jobb, skola, hämta unge, och på kvällen föreläsning, vilket ska bli mer än trevligt. På onsdag åker vi på hjälpmedelmässa i Göteborg.

Tack världens bästa mamma och farmor för att du gör det möjligt för mig att komma iväg och uppleva livet utanför föräldrarollen.

Tänk så många gånger jag fått höra att jag är så duktig. Att jag klarar av att sköta min dotter alldeles själv, och att arbeta samtidigt..och märk väl även sköta ett hem alldeles själv.. Du är ju man.. du är så duktig..
Jag har alltid undrat varför det skulle vara så duktigt.. Jag är förälder.

Det är en självklarhet att vara förälder och det är vår förbannade skyldighet att ge dom kärlek.. Äkta och kravlös. Vi har fött dem till världen, och då ska vi göra det bästa vi kan för att leda dem bland virrvarret av stigar.
Bara gå vid sidan och vaka över deras steg. Viska i deras öron att du kanske ska tänka dig för om du väljer den vägen, jag vet vart den leder..

Det vi bär med oss gör oss kärleksfulla och ödmjuka inför livet, naturen och dess mångfald.. Det får oss hövliga mot det vi inte kan se..

Som vi sår får vi skörda.. Om det så är en vacker ros eller kärlek.. eller en simpel liten jordärtskocka..

Hon lurade mig idag, den lilla filuren..

- Har du sett dammsugaren, Maya?

"Hon tittar in mot mitt fiskerum"

Hmm.. hon är alltså på bushumör, tänker jag, för jag vet att den står i vardagsrummet..

Hon skrattade sitt allra mest glittrande skratt när hon lyckades lura pappa..



Tänk.. vad många gånger jag skrivit om lycka. Om sökandet efter den. Om sorg. Om ångest och taggtrådstårar..

.. Om att skratta.. och tänka.. "Jaha, vad fan är bra med det här då?" För mitt i det allra hemskaste finns alltid något bra..

Du.. jag släpper aldrig din hand...

Att ha ångest för att en björk kanske har ont.. eller få dåligt samvete att man har ihjäl en myra som äter upp all honung..

Precis sådana minne som blir till fotsteg i betongen.. Just som skratten när jag berättar om mina bedrifter på auktioner.. då jag köpte kartongvis med dukar.. Du vet, Doris..

Eller en viss MC-träff..

Maya vill inte somna, så vi får ta en flygtur in till sängen och magins fantasivärld.. till sagorna..

Sovgott.. U