Chris Rea, en massa tårar, ännu mer skratt och så en allvarlig tanke.

Imorse smög jag upp, nästan nästan i tid, bryggde kaffe, tände ett ljus och smög tillbaka in i sovrummet. Väckte fröken filur. Gav henne en sticksig puss så hon blev alldeles förtvivlat arg. För en tiondels sekund.
Jag berättade för Maya vad skolka betydde och hon hängde på direkt..

Fast vi tog oss samman och satte snurr på dagen..

Well I'm moving down that line
And it's been so long
But I will be there
I sing this song
To pass the time away
Driving in my car

Hela dagen har Chris Rea ekat i skallen. Det börjar nästan bli otäckt. Snälla Black Sabbath, kom tillbaka..

 Chris Rea – Driving Home For Christmas

Vi har haft den underbaraste eftermiddag och kväll. Så många skratt. Tänkte skriva om det, men jag gör inte det..
Kan säga att jag valde bort disk och tvätt och lekte istället.

Det är kärlek rakt igenom. Ärlig. Ofrånkomlig. En känslostorm som i ögonblick trasar sönder mig. Som de djupaste av alla mörka avgrunder.

Ellen begravdes idag. Det berör mig så otroligt. Min själ gråter. Ellen död har fått mig att stanna upp, ta vara på tiden och framförallt på det som sker, här och nu. Se på Mayas vackra ögon. Se på henne när hon sitter och tittar ut genom vindruten. Se alla hennes uttryck. Känna hennes kramar. Njuta av hennes utveckling och att hon är så evigt glad och busig.

Ringer min son minst en gång om dagen. Snackar bort en stund. Vi planerar en del fiske och imorgon kommer han hit en sväng.
Igår ringde han och var sådär lite svävande och luddig i vad han ordade om.
-Säg vad du vill, unge, sa jag..
-Kan du låna mig en hundring?
-Ja, det kan jag.
- Nu.
- Men hallå..

Han fick en hundring inom 23 minuter.

Dock, säger jag ofta nej, till både Maya och Alex. Det är tiden jag ger dom som är värdefull.

Det händer att jag sätter mig ner hos den där unga mannen som dag efter dag sitter på samma ställe.
Med en grön sliten dunjacka, en halsduk runt huvudet och med de mest fantastisk klarblå ögon jag sett.
Han heter Andrei och är 27 år.
Andrei kommer inte att dansa runt granen, äta av ett dignande julbord, dricka alkohol och öppna julklapp efter julklapp.

"Åhh.. Tack. En Iphone 6.. undrar när sjuan kommer, eller tror ni den nya kommer heta 6s, kanske.. åhh.. vad jag längtar tills den kommer.. sen öppnar man nästa.."

Andrei är från Rumänien. Ett land i Europa. Andrei och flera av hans vänner vill inte ta emot något från mig, för många vet att jag har en dotter som är handikappad.
Andrei ler när han ser mig. Han är lite som Maya, alltid glad, fast vinden blåser kall som is. Asfalten blöt. Regn. Snöblask. Minusgrader. Stekande sol.
Människor som går förbi. Som inte ens ser. Inte vill se. Hånler. Snobbiga brats. Punkarn i min själ kommer fram och jag får lust att peka finger till dom.
Det gör jag förstås inte, för då skulle alla få bevis att dom där verkligen är kriminella.
Vi förstår inte varandra så bra, Andrei och jag. Han har en sorg i ögat, en längtan hem. Han blir i vilket fall väldigt glad när jag stannar upp och ger honom en stund av min tid..

Jag blir rädd när jag ser, hör och läser hur människor uttalar sig. Hur ett förakt sakta byggts upp för att nu blomstra upp och spridas som en pest.

"Även ett sånt liv är värt att sörjas"  Just så var det en människa som sagt om Ellens död.

Där befinner sig mina rädslor. För hur synen på människors värde alltmer urholkas. Kreverar djupt i rötterna.
Människor med utanförskap. När värdet för något är noll är det heller inte värt att slösa pengar på.

Mitt ljus i fönstret kommer brinna för Ellen. Det får mig att tänka och känna efter. Det får mig att gråta och skratta. Tillåta mig att låta känslorna styra.

Nu ska jag vara tyst.

Sovgott.