En av alla andra dagar.

- Nej, Maya. Nej, idag måste vi åka raka vägen hem, för pappa måste tvätta och ordna med en del saker i lägenheten.
En liten darrande underläpp, skakning på huvudet.
- Nej, vi stannar inte och äter glass på gymet idag. Nej. Först åker vi hem, tvättar, lagar mat, viker en del tvätt och diskar!!
En mycket darrande underläpp, skakning på huvudet.
- Nej.
När vi åker förbi gymet och affären, kommer dom, tårarna. Skrik och gråt. I garaget bär jag ut en unge som är stel som en pinne och gråter hejdlöst.
- Nej, Maya. Det kvittar hur du än gråter, idag blir det som pappa säger.
Hon är så stel i kroppen att det knappt går att sätta henne i rullstolen och jag känner hur tålamodet sakta sakta rinner bort.
Sätter mig ner på garagegolvet med Maya i knät. Hon är otröstlig. Börjar sakta prata med henne och fyller mitt förråd med tålamod. 
-Det kvittar Maya, hur mycket du än gråter och skriker. Idag måste vi göra som pappa säger. Jag har haft en lång och jobbig dag på jobbet, har massor att göra hemma och så är jag hungrig.

Klockan är lite över fyra, en eftermiddag mitt i livet, i vardagens turbulenta tristess och där sitter vi, Maya och jag på ett kalt betonggolv.
Ute dansar höstlöven runt, molnen är som gråa murar som tornar upp sig och sommaren bleknar bort i minnet.
Då allt är så enkelt. Ljuset. Värmen. Sandaler och smältande glass. Smultronsmak. Pirriga bubblande promenader på knastertorra gångstigar.

Jag är svettig. Maya likaså. Gråten övergår till sakta snyftande, och ni vet, så där som man bara blir då man varit förtvivlat ledsen. Hämtar andan.
Hon ser på mig. Hon vill ju så gärna. Så jättegärna.
- Vi gör så här Maya, först går vi upp och fixar det vi måste fixa, sen tar vi en promenad till affären och köper en glass och äter den på gymet? Blir det bra, fröken envis?

Hon nickar och i ögonvrån ser jag en glimt av strålande glädje likt när man anar solen kika fram efter en lång regnig dag.

Nu handlar det om strategi och planering. Om att hinna och orka vara pappa och samtidigt få iordning på det som annars snart övergår i kaos.

Maya får sitta och titta på Emil i Lönnebergaklipp på youtube, under tiden jag fyller tvättmaskin, lagar mat, viker tvätt och diskar. Simultanförmåga.
Bär in en hög med kläder till soffan och medans Maya får mat genom knappen viker jag tvätt.

Mössa och halsduk. Små ettriga regndroppar liksom säger.. Vintern är på väg, vintern är på gång..den lurar bakom hörnet och du kan inget göra. Inte vända och fånga det som var. Inte springa ifatt och skrika, snälla underbara kom tillbaka. Njut av varje sekund av livet.

Fast vi fnittrar i vår ensamhet. Där vi i verkligheten går. Maya och jag. Cyklister susar förbi. Bilister susar fortare. En och annan ler. De flesta ser ut som jag, därnere på betonggolvet.

Nu ler vi igen. Livets triviala ursäkt viskar att så här är det. Upp och ner. Gråt och skratt går hand i hand med kärleken fram.

I detta nu somnar hon, min skatt vid regnbågens slut, och hennes pappas ork är på upphällning. Lite kvar att göra, hänga en andra tvätt, äta, duscha och sedan.. äntligen få sätta sig ner vid mitt ritblock..

Sovgott.