Åh, det blev nog iaf två, kanske tre timmar sömn totalt inatt. Inte i sträck, men vaddå, får ju vara glad för det lilla.
En täppt näsa och en ond mage. Mitt i natten låg vi i soffan och gav massage och det hjälpte för magen, då var det lite värre med den snoriga näsan. Det ska bli skönt när den där förbaskade körteln är borta.
Maya snarkade och snörvlade, och jag blev hungrigare och hungrigare. När dagen ljusnade så kändes det inte som någon idé att ligga kvar.
En täppt näsa blir bättre när man sitter upp!
On the road again. Mot dagis. Stereon på högsta volym.. Pilutta dig!! För tji för dig, farsan, nu är det inte bara Astridlåtar som ska spelas, DE ska spelas högt..
O så rinner tiden iväg. Genom fingrarna, jag försöker hålla den kvar men ser hur livet förändras. Snälla, vart är stoppknappen??
En trött pappa hämtar en trött dotter. Den slår snarskank och skapar oordning i vårt hem. Missförstånd. Maya som vill ha allt och inget. Tillslut brister mina fördämningar och ungen åker in på rummet.
Gråt. Förtvivlan. En kropp som blir spastisk.
Jag tar några djupa andetag. Jorden snurrar runt mig. Disken står som ett högt oöverstigligt berg. Dammtussarna biter mig i tårna. Mitt i allt, piper tvättmaskinen.. piiiiiippiiiiiiippiiiiiipppppp.. Häng mig, häng mig, ropar tvätten..
En snus. Samtal med fröken ilsken. Vi kelar. Smeker kinden medans hon kippar efter andan, ni vet, som man gör när man gråtit länge.
Känslostormen som viner inom mig, allt som jag både vill och måste få gjort. Jag brister, av min dotters blåa ögon som ser så bedjande ut. Av situationen. Frustrationen att inte förstå varandra.
Hon börjar skratta när jag gråter. Hon tycker det är underligt. Vi bestämmer att hon ska titta på sitt kära "Djursjukhuset" på SVT play, och jag ska städa och få iordning.
Så blir det. Under två timmar hinner jag städa, diska, laga mat, mata, äta, hänga tvätt, vika densamma.
Vi tänder stearinljusen och i skugglandet lyssnar vi på avslappningsmusik medan hon får sin massage.
Lyckan skiner. Allt är som vanligt igen.
Sovgott..
2 kommentarer:
Du är en fantastisk pappa och människa som har all rätt, precis som alla andra, att känna frustration. Du har dock förmågan att lösa upp frustrationen utan en massa sår.
Detta känns ju igen av alla föräldrar. Att man tappar tålamodet ibland, det är mänskligt. Trots sitt handikapp så måste ju Maya behandlas som vilket barn som helst. Se att det finns gränser för pappas tålamod. Förstår att det blir för mycket när du är ensam om allt. Beundrar dig.
Solveig
Skicka en kommentar