O så stod jag där igen, vid kanten av mitt paradis och blickade ut över ett gråstänkt hav.. Himmel och vatten möttes och jag log i själen.
Min lilla tjej.. Hon var sååå glad när vi kom till kortiset imorse och jag vet, mitt förstånd vet att hon trivs och har det jättebra..
Det är bara min egna tankar..oro..
Vi satt i skogen, min son och jag, drack en kopp kaffe och samtalade om livet. Om vilka djur vi skulle vilja födas till.. om det är så att man återföds.. Jag har alltid sagt att jag vill vara en havsörn.. Glida över dessa mäktiga vyer.. Vet ni vad Alex vill bli.. :)?
En flygekorre.. Det är nog äventyraren i 20 åringen som talar..
Nu.. ska jag släcka ner.. lägga mig och läsa en bok.. ska upp skapligt imorgon och åka till kusinen Jim.. Fiske står på schemat.. såklart..
Ringde Maya förut, sa godnatt.. men hon hade inte tid att prata med pappa speciellt länge.. Hon mixade kvällsmaten..!!
Jag ser ändå.. bilden av hur hon ligger där i sängen, i ett okänt rum.. o visst tusan saknar jag..
Ska, lovar, njuta av min ensamma kväll..
Sovgott.. U.
2 kommentarer:
Du måste lära dig att koppla bort tankarna på Maya när hon är på kortis. Du vet ju att hon har det bra. Jag bor i Värmland och i närheten av Vänern. Varje dag tar vi promenader ner till stranden och hundarna simmar. Vet inte om jag skulle kunna leva utan närheten till skog och hav.
Ha det gott.
Solveig
Ja visst tänker man dom tankarna. Saknad och oro. Det tar tid att ta sig förbi dom, och det går bättre och fortare om man verkligen vet att dom har det bra.
"Man släpper inte taget förrän man vet att något tar emot"
Min Gabriella är stor och har flyttat hemifrån. Jag har känt dom känslorna av oro som du beskriver. Men nu känns det bra. Hon åker hem till sig, till ett liv som är hennes och som hon trivs i.
Kram.
Skicka en kommentar