Gokväll kära läsare..

Denna dag har varit en av de mörkare i "the Life of U".. den har innehållit gråt. Ilska. Vrede. Hopplöshet. Sorg. Undran. Oro. Ångest.

Den har slitit min själ i bitar och hjärtat har sakta kramats av iskalla händer. Regnet har smattrat, känslorna har svallat och min horisont har varit grå och hotfull svart.

Men.. Ja, men finns.. män.. Jag har kämpat, jag har stridit med tankarna. Jag har kramat min dotter, hållt henne intill mig och berättat för prinsessan varför pappa gråter..
Jag har berättat att det inte är hennes fel. Inget är hennes fel. Utan att ibland är det så här. Jag är ledsen. Bara ledsen.
Utan mina tårar kan jag inte älska..

Utan mitt skratt kan jag inte visa sårbarhet.

Utan min trygghet kan jag inte orka..

Jag vaknar. Min lilla tjej är där. Behöver mig. Hon behöver mig för att komma upp ur sängen. Hon behöver mig för att få mat i magen, matas. Hon behöver mig för att få på sig sina kläder. Hon behöver mig för att sitta. Hennes hjälpbehov är totalt. Hennes cp-skada grav. Hon behöver mig för att få mat på kvällen. Hon behöver mig för att vända sig om i soffan. Hon behöver mig om natten då hon behöver läggas på ett annat sätt, då ibland hennes arm kommer under henne, eller hon helt enkelt kommit i en obekväm liggställning. Hon behöver mig.

Det är jag som måste ta alla beslut. Om det som sker och ska ske i hennes liv och jag måste ta dem, tänka på hur jag tar dom, för att konsekvensen av mina val är min dotters framtid.
Jag kan inte alltid hjälpa. Jag kan bara finnas där som stöd.

Det är jag som skapar hennes framtid. Den ser inte ut som alla andras. Den är annorlunda och jag måste inse det. Det är sanningen. Faktum.

Jag har, en son. Vuxen, men dock inte. Han behöver mig. Stöd och förståelse. Jag måste finna tid för honom.. Tid, gott folk.. tid att finnas.. att leva.. att njuta.. att gråta..

Jag har ett hem att sköta. Räkningar att betala. Jag har ett arbete att utföra. Klienter som behöver stöd och min tid. Min lön.

Vem ser mig?

När ska jag kunna få vara den som vilar mot en axel och gråter?

Gråt och skratt går hand i hand gatan fram.. o bakom går kärleken och ler..

Blås, storm, blås.. Jag står här och vajar.. men du, storm, får ta i lite till, öka, vin, tjut och ryt i din vrede.. för jag står fortfarande upp..

O för varje motgång jag möter ser jag hur möjligheten till livet skiner upp.. Hur problemet faktiskt kan bli, en underbar vändning.. något positivt..

Gråten, skapar en bäck, porlar, forsar.. rinner och obändig i sin framfart breder den tillslut ut sig i det vackraste hav.. ett av fullt av liv och skönhet..

Jag har mina studier. Åtagande. För att komma vidare i min yrkesroll. Lära mig. Förkovra mig. Åtagande som vissa stunder är lika svåra som att flyga till Jupiter.

Ändå, tiden..

Så ikväll skriver jag sida upp och sida ner om social omsorg.. Om möten med människor.. Lilla Maya (hon kallas så av sina kompisar på dagis), hon sover gott.. o jag ser orden bakom tårfyllda ögon.. det är smärta som rinner ur mig.. det är längtan.. och det är en innerlig kärlek till livet..

Jag finns. Jag känner och är.. Lycklig i själen.. rofylld sorg.. djup trygghet.. Acceptans att det är som det är..

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan och

förstånd att inse skillnaden.. 

Sovgott.. U.