Är det rätt av mig att lämna ut den nakna sanningen???

Varför väljer ett barn att fly in i ruset?? Varför blir det argt och får agg mot skolan, lärare och andra vuxna?
Min första misshandel, då stod jag och väntade på skolgården, jag var en sisådär 14 år och han några år äldre. Han hade under en ganska lång tid retat och varit på mig och för mig fanns det endast ett sätt att bli respekterad. ´Jag skulle sätta honom på plats.
Den känslan jag fick i kroppen när jag slagit honom, den makten och den respekten jag fick i skolan var mitt skal, det blev min trygghet. Sedan tog jag till nävarna, många gånger för att hävda mig, för att det var det ända sättet jag kunde för att vara någon..
Det tar emot att skriva om, jag skäms, men det är sanningen.
Den Uffe var en osäker liten pojke i en ganska stor kropp. En sökare efter att bli sedd, ett högt tystlåtet skrik på hjälp..
För i min ensamhet, låg jag och grät och längtade efter att faktiskt bara få vara den jag ville, jag ville bli älskad och kramad. Jag ville bli sedd för den jag var, och att någon sa, - Du är bra..

Många har frågat mig om jag inte ska skriva en bok. Svaret är, ja.. Det ska jag en dag, jag har material till den, men det är inte rätt tidpunkt än. För boken ska vara skriven med den nakna sanningen.
Inget och ingen ska döljas i nåt romantiskt skimmer, utan det som en gång hände ska berättas, med ord lika råa som verkligehten var..

Jag ska även skriva en sagobok, med illustrationer som jag tecknar.. Sagorna jag berättade för min son när han var liten, som han med stora ögon låg och lyssnade på och långt upp i åldern trodde på..
Tror han var en sådär 15 bast då han frågade mig.
- Pappa, du vet det där lilla folket som du berättade om när jag var liten, finns dom på riktigt??
- Nej, Alex, dom var bara en saga, påhittade.. och fast han väl någonstans alltid förstått att det var så.. lyste besvikelsen i hans ögon. Ett barns drömmar var krossat, ungefär som när man verkligen inser att tomten inte finns. Eller, gör han det???

Min själ är fylld av kärlek. En sådan ömhet för livet som finns runt mig. Min armar är öppna för vem jag än möter. Alla människor har samma rättigheter och är lika värda att mötas med respekt.
Den filosofin har alltid funnits där. Även då jag var en tuffing som tog till nävarna för att vara den jag då ville vara. Jag är helt enkelt en obotlig romantiker, som ger allt till den jag älskar.. som tar mig tid att lyssna på barnen i skolan, på vänner som inte mår bra. Det tar en så kort tid av ens liv att ge oändligt..

.. Rå sanning. En klapp på axeln idag av en arbetskollega som sa, - måste bara säga till dig att du är en stark människa.. sånt värmer och det är såna ord som får mig att bli säker på att det är detta jag vill hålla på med. Att ge av mina ord, och av mig själv.
För fast ni inte vet det än, kära läsare, så händer det saker i mitt liv. Det är föränderliga tider. Nästa vecka kommer jag släppa nyheten och berätta :)..

Maya mår alldeles utmärkt bra förutom en envis jäkla förkylning - dagisbaciller. Lite som det ska vara när man snart är tre år..
Min son har rakat av sig sitt fantastiska hår, som han sparat i över tio år - Lite som det ska vara när man är 18 år..

Sitter här ensam, men med känslan att jag faktiskt inte är det längre och det gör mig lycklig. Visst, längtan gör en nästan tokig. Det är ganska tufft att ta hand om lilla Maya, men i framtiden, den magiska.. så på väg dit tänker iaf jag njuta av tiden som är just nu..

Ha en underbar helg och, ni..
.. Sovgott.. U.