Styrka..

Ibland måste jag stanna upp, eller egentligen så är det inte jag som stannar, utan tiden som tvingar mig. Jag springer med huvudet före rakt in i en mur av känslor.

Vad är det som har hänt?? Vart tog det vägen, det som var? Hur tusan reder jag ut det?

Många tankar har kommit till mig den här dagen, pusselbitar som fallit på plats och en och annan som kanske inte alls passar i mitt liv..

Tror det var en vanlig måndagkväll nångång i april 2008, då Mayas mamma sa tack o hej..
Tog sin bil och åkte och kom helt enkelt inte tillbaka. Det gör fortfarande ont i mitt hjärta över detta, sveket, hur sårad jag blev.. Det gör ont att Maya inte har sin mammas famn att finna trygghet i, att hon inte får träffa henne, att mamman inte vill..
Livet var som en dimma, de där första veckorna efter att hon stuckit.
Dagar flöt ihop med nätter, och jag skrek ut min smärta, ångesten som rev i själen, tårarna som inte gick att stoppa. De stunder jag sov, mellan nappflaska och blöjbyte, var korta och när jag vaknade fortsatte mardrömmen. Glädjen över min lilla dotter var svår att finna, att sitta där ensam i huset vi bodde, på kvällarna. Låg på golvet med Maya liggandes i sitt lilla babygym, hon såg på leksakerna men hennes lilla armar rörde dem inte, hon försökte inte ens..
I tankarna förstod jag, att det var något som inte stämde, men i förtvivlan vägrade jag tro på det. Jag satt där, i soffan, och matade henne och varje kväll hoppades jag att vi snart skulle vara två igen.
Det blev inte så.. Jag fann en väg ut från sorgen, ångest och ilska.. Den vrede jag kände för sveket vände jag med kärlek till livet. Med bestämda steg, klev jag ut i livet och mötte det. Ansikte mot ansikte kämpade jag mot varenda demon, och jagade dem ur själen och in flyttade änglar, min underbara lilla ängel..

Jag har gjort en del resor från botten av träsket, ur depressioner och missbruk. Idag kom det till mig, att mitt liv, min resa har jag gjort själv, alldeles själv och det har skapat en stark man.
Det går. Ett ljus i det mörkaste mörker. Man behöver bara en vän som finns där. Någon att känna tillit till och våga öppna sig, våga gråta, våga visa hur sårbar man är. Att känna tillit. Jag hade tur att möta några människor som orkade med mig, som stöttade mig i varje steg jag tog. De kom med råd, de tog mig till sitt hjärta och jag är evigt tacksam över deras existens. De fanns i mitt liv när det var som allra värst, och idag möter de mig med ett stort leende och säger..
-Wow, vad du är duktig, du är bara bäst, Uffe.. :)..

För att jag ska fortsätta orka denna resa som jag gör med mina barn och helst då med lilla Maya, behöver jag dessa vänner. Jag behöver känna tillit! Jag behöver känna att de finns, vännerna.. Jag vet i mitt hjärta vart dom finns..

Åkte ut till vår stödfamilj idag. De har blivit godkända så nu är det bara att träffa dem så ofta som möjligt så Maya känner trygghet och kärlek.
Det var då alla känslor kom över mig. Sprang på en höger, som träffade rakt i själens mellangärde och tog luften ur mig, och gråten flödade ur ögon, sorg från det innersta.. men jag lät tårarna rinna ner i min bägare av glädje och bestämde mig för att det här blir underbart.. Livet, är som det är.. Det är mitt liv, och ingen ska få ta ifrån mig det som är.. Om jag känner minsta tvivel över tillit, att någon bara kommer in i livet och ger, men inte klarar av att hålla det i längden så är det inte någon mening..
Vi måste ha kontinutet och äkta kärlek i våra liv.. för många av såren är fortfarande inte läkta, de river och gör ont..

Det har varit några dagar, där jag känt en stress i  mig. En oro som inte går att ta på. En del svar kom till mig idag och jag kände en insikt och förståelse för varför jag mått som jag gjort.
Det är så skönt att kommit så långt i livet. Att förstå sig själv och ha förmågan att göra något åt det. Att ha styrkan att räta på ryggen och fortsätta gå på livets stig och njuta i fulla drag..


Sovgott.. U.