Ikväll när min lilla dotter somnat, så knackade ensamheten på. Mitt undermedvetna öppnade dörren utan att mitt medvetna riktigt var med på det.. När det händer så är det som att springa på en rak höger som kommer från ingenstans.
Allt, allt flyter förbi.. minnen, dofter, längtan.. efter ömhet.. någon att samtala med.. att krama.. bara få vara nära..
Jag har gått här i min lägenhet, skrikit ut frustration, legat och gråtit som ett barn i soffan.. o tänkt.. tänkt..
Varför.. Nu när dörren sakta stängs igen, och jag jagar bort min ensamhet, mina demoner som ibland kommer oanat, smygande, tassande förbereder attack när man minst anar det.. Mina tårar kommer, men förnuftet och tryggheten i mig själv får mig nu i balans igen. Jag förstår vad som hände, vad som snurrade igång allt.
Om livets väv bara handlade om mig, om jag var själv och inte hade några känslor och ödmjukhet inför mina vänner och släkt, vore det nog ganska enkelt att leva.. att spinna tråden.. att lägga pusslet av liv.. Jag vill lägga det kärleksfullt, där ska finnas respekt och trygghet.. kärlek och förståelse.. Så när någon i min omgivning mår dåligt, eller jag blir ifrågasatt på ett sätt som helt saknar grund..
Då kommer besvikelsen.. då kommer minnena av allt som jag varit med om.
Sveken, en del av såren i själen läker nog aldrig..
Jag skriver rakt, ärligt och lämnar ut mig, naket, mitt liv.. Jag vägrar sitta här och skriva om jag inte gör det på det sättet jag vill.. Öppnar min själ, och lägger ifrån mig alla masker..
Min fasad är mitt lugn, min kärlek till livet och mina barn. Min tilltro till det goda.
Idag ljög en nära vän mig rakt upp i ansiktet. Jag trodde verkligen inte det skulle ske. Då, i lögnen, skakar det om i mig och vänskapen dör en smula..
Prinsessan, Ni vet det där lilla rödhåriga charmtrollet Maya:), hon har sovit som en stock varenda morgon till 7.30 och till och med ännu längre.. Så mina förhoppningar var ganska höga igår kväll.. Hmmm.. en sovmorgon!! Haha.. så fel, hon vaknade vid 6.. o var en piggelin tjej, som tyckte pappa var urtrist som ville sova..
Vi tog en lång promenad ner på stan, träffade en vän och satt länge och samtalade med en god kopp kaffe på stadens bästa hak..
En av mina "gamla" bekanta kom förbi och satte sig en stund..
-Hur är det med dig, frågade jag, men såg och visste redan svaret..
-Illa, Uffe.. jävligt illa.. hela han skakade..
-Haru 9,50 o låna, frågade han..
-Nej, har inte ett öre på mig, men du kan få låna en hundring, jag går och tar ut..
Det liksom glittrade till i hans ögon.. o glädjen var total.. Jag ska få tillbaka pengarna på måndag, om han lever då..
Jag har lånat honom pengar många gånger och han brukar betala tillbaka..
Man får ALDRIG glömma var man kommer ifrån.. sin historia.. och man ska visa sina medmänniskor respekt.. godhet föder godhet..
Jag är trött nu, gråta tar på krafterna.. men, fast jag gråtit mår jag bra.. det är ensamheten som är värst..
Ta hand om era nära och kära.. samtala, kramas och njut av sol, sommar och allt ljuvligt som den bär med sig.. nu är det faktiskt bara 120 dagar kvar.. Sovgott.. U:)
6 kommentarer:
Idag är första dagen som jag bor i min nya lägenhet, Pudd ligger och sover. Jag har haft fullt upp med att bygga möbler som en tok men nu har jag satt mig ner, och inser att jag kommer nog få tackla det här med ensamheten lite framöver själv.
Fast utan internet hade det nog varit ännu värre. Ha det gott och jaga bort en demon eller två =)
Precis som Jon tänker jag att människor behöver inte vara lika ensamma längre som förr.
Det finns så många kontaktvägar via bloggar och internet.
Kanske inte för fysiska kramar, men för oerhört många kärleksfulla och goda människor som tar sig tid att läsa och kommentera. Och oftast är kommentarerna skrivna för att glädja.
När jag läst din blogg har jag förundrats över att du faktiskt verkar vara ensam och tänkt att du nog har någon du inte vill skriva om. För vem blir inte förälskad i dina underbara texter?
Men det är kanske så att det beror på den där fasaden du nämner?
Ha det gott!
Kramar Gagnskullu
skriv du naket och öppet, ut med demoner och jävulskap...du fixar detta, du har en livslåga som brinner starkt och du har dina underbara barn, den rätta för dig finner du också då du är redo!
Då du återigen kan känna dig delaktig i en tvåsamhet istället för ensamhet, då du kan få och ge kärlek till en annan vuxen!
Man behöver ha tid på sig ensam, hitta sitt egna jag, leva för sina barn och välja sina vägar men det finns alltid en chans att släppa in en annan vuxen då tiden är mogen för det...
Kram och ha en underbar dag denna söndag! Hoppas solen skiner på er och ni kan mysa med glass ute!
Hej Uffe!
Jag har levt i en så kallad tvåsamhet i många år med tre barn. Nu lever jag själv. Det är självvalt just pga att jag nog stundtals aldrig varit så ensam som i denna "tvåsamhet". Jag har kommit på mig själv med att jag nog är en ensamvarg, och när jag nu lever själv känner jag mig aldrig ensam, konstigt nog. Känslan att dra till skogen eller stranden och bara va och lyssna till tystnaden är en Gudagåva. Jag kanske är för gammal för att riktigt sakna den fysiska kontakten, men visst, att dela känslor och erfarenheter med en annan vuxen är så klart härligt. Men ärliga människor växer inte på träd och för mig tar det tid att komma riktigt nära en annan person trots att jag är en öppen person som har lätt att prata.
En fasad? Ja, kanske. Det har vi nog alla mer eller mindre.
Kram i sommarvärmen/Inger
Klokt igen som alltid......
Å tänk hur många du gläder med dina vackra ord.
Fast det är klart lite bäng är du allt ;) Iaf när du räknar t vintertid ;) ;)
Kram Majas mamma
som vanligt blir jag stum.. Du sätter ord på så mycket som jag känner igen mej i..
stor kram Monica R
Skicka en kommentar