Funkisvecka, del tre.. bjuder på ett skratt..

Ikväll spökar min rygg, det kvittar hur jag än sitter så ilar hela ryggslutet av smärta..

Det här med funkisvecka och hur det är att leva med ett barn med funktionshinder, har satt fart på mina tankar. Kanske var det en sån där utmaning mitt sinne behövde, så hjärnan fick nya tankar.

Genom nätet har jag fått kontakt med många andra föräldrar med cp-skadade barn.
Mest cp-mammor. Det är ett viktigt inslag i livet, att känna gemenskap med andra.
Att hjälpa och stötta. Att de som gått före hjälper de som kommer efter..
De mammor och pappor som just idag föder ett barn med funktionshinder. Det är dom vi ska ta till oss, hälsa välkomna med öppna armar och ödmjukt lyssna på deras frågor och trösta deras tårar.
För mig som lever ensam med min dotter har denna kontakt varit guld värd och fast det nu var ett tag sedan vi hörde av oss, vet jag att jag när som helst kan skicka iväg ett mail eller ringa när jag behöver hjälp och har frågor om de saker som nu ligger framför oss.
Jag har genom denna blogg också hjälpt en o annan, med både mina ord och rent praktiskt.
Det är sånt som berikar livet, att få hjälpa någon så dennas vardag blir enklare, att ta ansvar och lyfta bort en börda från en annan människas axlar.
Det gäller bara att man kan hålla det man lovar.

Att ta hand om Maya är för mig inget som är speciellt jobbigt. Livet är som det är.
Om man blandar in massor kärlek och bus i det, och tänker positivt, väver man ett livsverk som är starkt nog att hålla även då livet stormar.
Det som är jobbigt med att leva ensam är att inte ha någon att dela sina tankar med.
Att bli avlastad en stund, då man längtar ut på en lång promenad runt ån..
Att få hjälp med att ta alla beslut vad gäller Maya..
Men, det är inget jag går omkring och ältar, det har jag inget för. Mina krafter går till mitt liv. Jag måste ta hand om mig själv i första hand.
Det finns händelser och ord, råd som då och då verkligen fastnar i mitt tankesätt och som har hjälpt mig i min vardag.
I en kommentar skrev Jon till mig, det är länge sedan nu men de orden ekar fortfarande i hjärnan och hjälper mig förstå hur jag ska orka..
Rådet var att man måste ta hand om sig själv i första hand för att kunna hjälpa andra och framförallt sina barn.

Åh, hoppas ni har tålamod.. jag har lite dåligt med tid, men fotografier på mina blommor och fjärilar kommer snart.. Det ska bli intressant om ni gillar dom och kanske vill köpa.. eller förresten, ni kommer älska dem.. :)..

Ryggen säger ifrån ikväll.. den säger:
-Lägg dig ner, lägg dig ner, lägg dig ner.. o min hjärna kontrar:
-Snart, snart.. snart..

Kom ihåg att vi kan bara behålla det vi har genom att ge bort det. Din och min erfarenhet, vår kraft, kan göra skillnad. Ensam är inte stark, styrka är att våga prata om det och be om hjälp..
Med mina ord hoppas jag skapa kärlek i vardagen, kärlek som skakar om, kärlek som besegrar sorg.. Jag önskar ge er lugn o ro i själen och kanske stanna upp i livet och tänka efter, vad som egentligen är värt något.. i längden.. det som man i minnet gömmer och gläds åt, är oftast en mänsklig handling, en kram, en klapp på kinden eller ett tröstande ord..

Glädje! Vem ler inte åt detta porlande skratt..



Sovgott.. U.