Jaha, då var det fredagskväll igen.. jag har haft en bra vecka, och känner mer ork och energi i kroppen än på länge. Tankekraft!! Positivt tänkande ger mig positivt mående.. Att göra bra saker, för mig själv och mina barn, då blir resultatet glädje och kärlek i sinnet, hos både mig, Alex och Maya..
Ett tryggt hem är den bästa skolan..
Senast igår kväll tänkte jag hur viktigt det är att möta "rätt" personer i livet. Speciellt då när man som jag har ett barn som behöver lite mer hjälp än ett barn utan handikapp.. Maya har en fantastisk underbar människa som resurs på dagis! Likaså är hennes avlösare en befriande glad och positiv människa, Maya strålar av lycka när Annamaria kommer, då vet hon att det kommer hända saker och får vara med om spännande äventyr.. Idag hade dom åkt buss i stan, det är till och med så, att när pappa kommer hem då blir man lite sur och gnällig.. vill ju leka vidare med Annamaria, ju..
Med båda dessa människor kan jag lämna Maya och känna mig helt trygg!! Imorse när jag kom till dagis möttes jag av beskedet att Safie hade brutit armen, och kommer förmodligen vara borta minst sex veckor.. Det kommer så olägligt för nu är det på gång med bliss och logopeden ska komma till dagis den 18e och 27e.. Hmmm.. Ska åka till Safie imorgon med en blomma, och berätta för henne hur mycket hon betyder för mig och lilla Maya..
Har precis ätit en underbar kycklingsallad med en ännu underbarare dressing.. Det är lite trist att laga mat och äta den helt själv, men det är ju bättre att äta gott när man väl lagar maten själv, eller hur?
Det finns en ask fylld med sorg i mitt hjärta, men mitt liv är som en oupptäckt värld av kärlek, ömhet och enorm tacksamhet för det som sker.. Maya ler och skrattar, hon kämpar på och ger mig, och alla hon möter av sin livsglädje.. Vem kan då gå omkring och vara deppad och sorgsen?
Det är jag som skapat denna trygghet som hon känner, jag har funnits vid hennes sida dag som natt, jag har lovat henne det. Det gjorde jag redan när hon låg i sin mammas mage. På nätterna när hon sov, låg jag och klappade den där magen och viskade till "krypet" där inne, att pappa ska alltid finnas hos dig.. Vad som än sker..
Det löftet har jag hållt, och det löftet står sig tills den dag jag inte finns mer..
Nu blir det soffan och lugn och ro, imorgon ska vi ha en heldag ihop, Maya o jag..
Sovgott o krama om varandra och lyssna på det barnen säger.. dom brukar ha vettiga saker att berätta!! U.
1 kommentar:
Hej! Jag måste bara få säga det igen: Åh vad jag tycker den här bloggen är fin. Det är så mycket fint du skriver och så fina bilder och det väcker så mycket fina tankar och minnen hos mig om när min Tjabolina var liten och allt jag tänkte då. Hon har visserligen ingen cp-skada men hon har ju andra funktionshinder och tankarna och känslorna är desamma hos oss som föräldrar tror jag. Så mycket som man älskar sina barn och kan gå "genom eld" för dem. Man gör det, man ger aldrig upp, det lovar jag dig och det vet du ju redan. Jag har gått genom eld för mina barn och det kommer jag också att göra tills den dag jag dör. Din blogg ger mig hopp för den ger mig minnet tillbaka vad det är vi egentligen kämpar för. Prinsessor och prinsar som man älskar allra mest.
Tack!
Skicka en kommentar