På livets vandring söker vi alla någon att hålla kär.. Någon att söka sin tröst hos, någon att känna trygghet och tillit hos, någon att hålla i sin famn, någon att skratta och glädjas med, någon man älskar och blir älskad av. Att bli bekräftad för den man är..
Ibland går hjärtat i kras av saknad, själen trasas sönder av längtansfull famn.. Livets stigar är förunderliga, ett virrvarr av möten, avtagsvägar som alltid leder till en ny..
Vardagen leker med oss, här i vårt hem..
Jag vaknar på mornarna och är tröttare än tröttast, går som i ett dis upp och knäpper på min fina lilla kaffebryggare, häller upp välling i nappflaskan och Movicolen däri (Movicol har hjälpt Maya på ett väldigt bra sätt att få igång bajsmaskineriet:).
Plockar fram kläder och går sedan in o väcker min sjusovare.. ha ha.. för på mornarna sover hon, hmm, kanske det vore dags o göra det på nätterna med?
Vi har våra rutiner, dagis klockan 08.30, hämta från dagis vid 14.30.. mat vid 17.. Bus, lek o träning, promenad eller städning fram till ca 19, då är det vår obligatoriska mysstund, välling och nappen, då somnar hon gott..
Rutiner blir vardag, vardagen blir rutin och tristessten smyger sig på.
Man mår bra men livets stig fylls av längtan efter utmaningar och utveckling. Så plötsligt händer det, ett möte som får en att åter känna krafter, ett möte som förändrar vardagen och tankarna får andra vägar att tänka och agera..
Idag mötte Maya och jag Kim. Han har en cp-skada och arbetar med b la föreläsningar och på ett företag som hjälper handikappade med assistans, fondansökningar och andra bestyr som finns i denna djungel av lagar och bestämmelser här i "handikappvärlden"..
Jag fick förmånen att möta Kim några timmar innan den föreläsningen han höll ikväll.
Att få sitta och samtala med en som har erfarenheten och kunskapen om att leva med cp var oerhört givande för mig.. Det vore en självklarhet att den möjligheten skulle finnas på habiliteringen för alla föräldrar med handikappade barn.
Vi fick en bra kontakt och en del ideér tog fart i både Kims och min hjärna tror jag. Möjligtvis har något nytt fötts ikväll, ett samarbete mellan två människor som båda har en brinnande kärlek till livet och ser möjligheterna av ett problem.. Tänk er en föreläsning av en med spatt och en med tics..
Kan nog bli en ganska rolig sådan..
Tack Kim för en givande kväll.. Vi hörs!
Mitt liv går vidare och i mina händer håller jag mina barns.. Jag svängde in på en avtagsväg för ett tag sedan, och nu går jag med kärlek i sinnet och en leende själ..
U.
6 kommentarer:
Tack själv, ge prisessan en puss o kram frän mig
Kim
Var inbjuden av din goa syster o min kusin att närvara igår, men tyvärr passade det inte! Härligt att läsa att kvällen blev givande!
Ha en skäön vårdag!
:) Kusin Vitamin
Åh du skriver så härligt och så klokt och så fint! Visst vore det bra med habiliteringar som även anställde vuxna med egna funktionsnedsättningar. Egentligen konstigt att det inte finns. Eller det kanske det gör nånstans...?
Nu kanske du ställde till Uffe men det kag har upplevt, När man har ställt frägan "varför tar ni inte hjälp av oss som lever i det här 24/7". Då blir svaren väldigit undvikande Nja jo det kanske skulle vara något och tänka på vi ska diskutera det "vi hör av oss"
men så hör man ingenting ändå.
Nu kanske jag sticker hakan och får fan för det här men det har hänt så må många gånger förr. Så en gång till gör väl inget.
Mrn under mina första 18 år som jag hade kontakt med hab. Så hade jag en AT som var nevrocidyn-skadad
och saknade en hand.
Men jag tror helt enkelt att man vågar inte anlita oss därför att man är rädda för att vi skulle komma ned för mycket kritik som de fär vädigt svårt att bemöta.
jag kan ha fel.
Jag ställer gärna upp i en debatt om det här och jag har kompisar som jag kan få med mig också
välj tid och plats, vi är där.
Det här är inte riktat till dig som ställde frågan utan till den hab personal sum möjligtvis läser inlägget.
En sista fråga till Er föräldrar till barn med FH.
Vem skulle ni fråga när det gäller Hur man har löst vissa praktidka problem eller hur man har upplevt visa situationer i livet, Och vem skulle tycka var mest trovärdig?
En som har läst sig till hur det är eller fått det berättat för sig under sin utbildning. Och jobbar med det 8/5.
Eller någon som har upplevt det på riktigt, och lever i det 24/7.
Och kan bli en vuxen röst åt era barn?
Kim
Hej !!
Vilken underbar person/pappa du verkar vara !! Hitta din blogg igår och har läst allt... Kommer att följa den varje dag. Har själv 2 barn med dolda handikapp, och vet hur mycket jobb med alla myndigheter det med för. Allt är inte självklart ! Vi lever väldigt bundna till hemmet, jag är hemma 24 tim per dygn för att ta hand om mina barn.
Kram på er !!
Mvh Anneli
Hej igen! Läste Kims kommentar här och måste säga att det Kim skriver är jätteviktigt!
Sen är det inte så lätt när man väl är där tror jag. Själv jobbar jag som specialpedagog och är förälder till speciella barn samtidigt. Det är ingen lätt historia att sitta där och kunna sätta sig in i föräldrarollen samtidigt som ens arbetskamrater inte alltid kan det. Jag får ibland tänka ett varv extra innan jag säger saker till mina arbetskamrater(som är helt underbara människor, men inte har samma inifrånperspektiv som jag). Samtidigt har jag ju en anledning och vilja av stål att "slåss" i samhället för att de här speciella människorna som jag jobbar med ska ha det bra och jag tror ibland att jag kanske tål mer än mina jobbarkompisar, jag är van att vara tvungen att slåss. Det är bra.
Nu hejjar jag på er. Hoppas ni går vidare med de här tankarna och gör det ni tror på i livet. Fast det absolut viktigaste är ju också att ta hand om sig själv och sina barn.
Och Maya är verkligen en kanongo tjej som du beskriver så fint och din grabb också absolut. Jag är så himla impad av hans hår, det är verkligen jättehäftigt.
Kram från Mib.
PS. Kul att jag finns med i din blogglista. :-) Tack!
Skicka en kommentar