Värdering..

Satt på kanten till dödsriket och kollade ner, kände hur livet sakta försvann, rann som sand genom fingrarna.. Tankarna var tyngda, sinnet mörkt som natten och lusten fanns inte kvar.
Dagarna var till för att skaffa fram mer pengar och mer droger. Nätterna likaså. Jag lurade mina nära, min släkt och mina vänner. Jag lurade till och med mig själv..
Det har varit nära, jag har nuddat vid döden, jag vet det.
Liemannen har stått vid sidan och sträckt fram sin hand. Jag har sjunkit in i mörka hål, sugits iväg från livet, känt hur min andning blivit svagare, hört mina polare skrika på mig, skakat mig, men jag var utom räckhåll, oförmögen att svara dem.
"Nu dör du Uffe, nu dör du" har min själ viskat till mig.. och i min hjärna har jag tänkt att.. "Jaha, är det så här det ska sluta"..
Men! Det har funnits en livskraft i mig, något, gjort av kärlek har varit starkare och jag har klarat mig. Det går inte att förklara med ord, det har verkligen varit en röst i mig, som väckt mig, som skrikit till mig, någon som ledde mig tillbaka till ljuset och livet..

Jag är evigt tacksam för den dagen jag beslutade att ändra mitt liv. Att jag lät min kärlek och nyfikenhet på livet ta över och jaga bort demoner från helvetet, att kasta den vardag, det liv jag levde på soptippen och istället låta nya frö gro i min själ..

Det var en människa som sa till mig, en som faktiskt tror att han känner mig väldigt väl, han sa:
-Jaha du, Uffe, Mayas cp-skada är ditt straff för ditt syndiga liv..
Det är sorgligt att människor går med såna föreställningar! Jag är en man som kom in på aviga vägar, men jag har alltid haft ett hjärta som är gott, som vill mina medmänniskor väl. Jag är en man som klarade av att svänga av och går idag med rak rygg och är stolt för den jag är.

Vet ni:) imorse fick jag gå in och väcka Maya.. ha ha.. när klockan var sisådär halv 8 gick jag in i sovrummet och drog upp persiennerna, började klä på mig dagens utstyrsel. Men, Maya hon sov.. o sov.. O jag tänkte, "Hmm, nu har jag två små sömntutor i mitt hem".. När klockan började närma sig kvart i 8, gick jag med bestämda steg in i sovrummet, fast besluten att nu fasiken ska hon upp.
Då låg hon där, med sin innerliga blick och leendet som får is att tina och mitt hjärta brast åter i kärlekskramp..
Jag värdesätter mitt liv, har lärt mig att stanna upp i vardagen och se mig omkring på allt det vackra som finns. Jag är lyhörd för vad själen säger, för ibland viskar den tyst..
-Stanna upp, Uffe.. Se hur våren har anlänt, se de underbara tussilagona som spruckit ut i blom, se hur träden knoppar föds..

Ingen kan ta ifrån mig det liv jag lever, luften jag andas och det min hjärna tänker. Ingen kan säga till mig hur jag ska leva mitt liv. Livet du lever är ditt och bara ditt, gör något bra av det.. Något som du kan lägga i minnet och alltid minnas.. Det är du, ingen annan som bestämmer..

.. Så, jag fortsätter att uppmana er.. kramas med de som ni har nära.. ta hand om varandra.. så besegrar vi ondska och okunskap och våra barn får växa upp i en värld av trygghet..

Sovgott.. U.