Moralfilosofi..

1/2 2008.

Kände en oro och en påtaglig nervositet när jag vaknade. Som vanligt gick jag upp tidigt, bryggde kaffe och drack det efter jag intagit min morgongröt.
Satte på mig kläder, långkalsonger, byxor, undertröja, skjorta och ulltröjan och drog på mig stalljackan innan jag jag gick ner i källaren. Drog igång dagens första brasa, så det skulle bli varmt och skönt i huset. Lilla krypet fick ju inte frysa, fast hon låg ju varmt därinne i mammas mage, ombonat och mysigt..

Kylan var påtaglig när jag i snabb takt traskade upp mot stallet, ändock kunde man känna att något var på gång.. Fåglarna var lite mer aktiva och man kunde börja skönja deras sång.. Deras glädjekvitter för att våren var på väg..
Våren och ett nytt litet liv, en bebis - Min glädje, spratt i kroppen..
Jag räknade dagarna, det var en sisådär sex veckor kvar, tills mitt kärleksbarn skulle komma, vårat lilla frö, krypet, boxarn.
Den senaste tiden hade jag kunnat ligga och känna på den stora magen, och känna den där lilla människan som växte, hon, sparkade och boxades, alldeles besatt ibland..
Envis, som sin mamma, stark som sin pappa.
 I mina tankarna kallde jag henne för "Svala", som betyder vår. Våren kommer med liv, med pånyttfödelse..

Jag trivdes ganska bra med det där livet, och gick och nynnande för mig själv när jag släppte ut hästarna. De ångade av värme när dom kom ut, frustade, nöjda och utvilade. De lekte när de släpptes ut i hagen, de travade fram och tillbaka, de kivades när jag kastade ut morgonhöet..
Livet kommer tillbaka, jag ordnade det.. Äntligen, tänkte jag, börjar mitt liv bli som jag vill..

När jag var tillbaka i huset, la jag i ett par vedklabbar till och duschade av mig.
Idag skulle jag börja ett nytt jobb. En ny era i mitt liv. Jag var glad och nyfiken.
Nervös, inför mötet med den nya arbetsplatsen, inför klassen jag skulle jobba i.. Hela mitt liv hade jag bara arbetat med ströjobb, som städare, som fönsterputsare, på lager, som chaufför. Jag hade gått skolor, läst högskolekurs i ekologi, litteraturhistoria i 1,5 år, påbörjat en lackeringkurs..
Men, allt, utom förnsterputseriet, hade alltid gått käpprätt.. visserligen hade jag gått ut de flesta kurser jag läst med fina betyg, men det kvittade.
När jag ändå inte kunde hålla mig ifrån alkoholen och drogerna.. Det hade förstört, de hade förgjort mina planer och kullkastat många drömmar. Mitt liv var utan ansvar..

Efter tre veckor i klassen, på skolan, kom det en "Dagens Ros" i Östgöta Correspondenten,.
Till Uffe som arbetar i klass 6A, för att du finns för barnen, de kommer alltid hem och pratar om dig.. Du är bäst!!
Tror aldrig jag känt en sådan stolthet, det värmde mitt hjärta och jag kände att jag äntligen hittat hem..

Jag tog ansvar för mitt liv. Jag fick ansvar och jag bevisade att man kunde lite på mig. Livet, lekte..
Jag levde med en kvinna, visst hade vi våra duster, men vem har inte det?
Vi bodde i ett stort hus, där vår dotter skulle växa upp, vi hade travhästar som tävlade med goda resultat, jag hade gått en travtränarkurs och hade min egna travhäst, jag skulle påbörja en kusk utbildning, så jag skulle kunna börja köra våra hästar i lopp..

Så, försvann allt, på några veckor så satt jag i ett stort hus, ensam med en bebis, hästarna var vi tvungna att sälja, huset var för stort för mig själv.
Jobbet, blev jag tvingad att sluta ifrån och eftersom det var en tjänst på först och främst ett år så var det kört.. Den kvinnan jag levt med försvann, och lämnade mig med allt ansvar, all skötsel, allt som har med en liten bebis att göra.. Mitt liv rasade ihop som ett korthus.. Jag fick reda på att min lilla Maya, min Svala, hade en cpskada och jag grät i min ensamhet..

Men, jag tog ändå mitt ansvar, som människa och pappa. Flyttade från huset och for in till stan igen. Dagarna gick, sorgen övergick till ilska, ilskan övergick till mer och mer till glädje..

12/1 2010.

Glad o lycklig. Livet blir det om man försöker se det på ett positivt sätt. Visst kan jag få mina stunder, ibland nån dag eller två, med sorg, med gråt och förtvivlan. Tror att det är ett inslag i livet som måste komma då och då, för att förstå, för att lära sig, vad livet handlar om.
Som jag skrivit förr: "Gårdagen är dagens lärare"..

Jag gör goda ting med mina dagar, jag fyller dem med bra gärningar och jag bryr mig om de människor jag tycker om. Jag börjar allt mer leva efter den filosofi min själ fyllts med under de år jag levt.. och jag har tagit mig till vad vänner sagt till mig.
Lev och låt leva, det är en underbar, och för mig en befriande tanke.. Jag kan inte styra en annans människan liv o handlingar.. däremot kan jag leva mitt..
Jag tar ansvar för det liv jag har. Jag tar ansvar för Maya och Alex.. Finns där för dom.. Att ta ansvar, att se till att Maya får den hjälp hon behöver, de hjälpmedel hon har rätt till.
Förresten, alla ni cpmammor som bryr Er:)!! Nu ska vi snart prova Mayas ståskal!! Tisdag nästa vecka.. Tack, för att Ni finns.. O peppar mig med ord och handlingar.
Kanske är det iaf, det viktigaste, att ta ansvar för sitt egna liv.. Att be om hjälp när man behöver hjälp och att ge, finnas till när andra behöver min hjälp..
Hur jävla mörkt det än ser ut.. Hur tungt livet lever med en, så finns det alltid en väg ut.. Till skratt och lek igen. Den enda fienden är tiden, man måste ge det tid, för att det onda ska läka..

Håll nu tummarna, att min lilla prinsessa får sova inatt.. Hon behöver det och jag behöver det..

Livet är underbart och förunderligt.. O Lycka och kärlek kan aldrig köpas för pengar..
Kramas.. O må bra.. Lev ditt liv.. o finns till för dom du håller kär, men inte till vilket pris som helst..

SovGott.. :)