.. Ångest..

Aj, som f-n.. Idag trampade jag på ett häftstift. Rakt upp i stortån..
Aj, aj.. sa jag o hoppade runt på ett ben.. O Maya tjöt av skratt, undrade vad pappa gjorde egentligen..

Den smärtan går över snart, det är ju liksom bara en stortå..
Det är värre med den smärtan som sitter i ens bröst, den som gör sig påmind ibland.. Ångesten, och känslan av att inte räcka till.. Den syns inte, den blöder inte så man kan sätta på ett plåster och endast ha ett ärr som minne av smärtan..
Man kan inte ta en panodil och gå till sängs och sova bort den.. Den finns bara där, som en demon..
Den smittar ner kroppen och sinnet tills man tror man håller på att bli tokig.. Tankarna blir mörka och dystra, och ens livslust sipprar genom fingrarna, ens ork försvinner, till slut ligger man bara där o förgörs.. Och längtar efter lyckan.. tycker att alla andra kan ju, så varför kan inte jag? Varför orkar inte jag? Vad är det för fel på mig..?

Jag har haft den, ångesten.. Jag har haft mina depressioner.. Jag använde mig av alkohol o droger för att dämpa den. Det funkar inte.. Då blir den bara värr.. Då kryper demonerna in i själ, och förgör än mer..

Jag vet en gång, min tårar ville inte sluta gråta, mitt inre gjorde ont som tusen knivar skar i mig..
O människor jag mötte, människor som egentligen ville väl sa;
-Men Uffe, det går över.. En dag ser du ljust på livet igen.. O mina tankar skrek..
-Men, när, när.. jag orkar inte mer..
Jag mötte en kvinna, en präst, en av de dagarna då jag var som mest nere. Hon sa inget till mig, utan satte sig ner brevid mig och höll om mig.. Gav mig en varm lång kram av medmänsklighet..
Jag kommer aldrig glömma den där kramen, den var som bomull för min själ.. O någonstans inom mig tändes ett hopp igen..

Mitt liv har varit en kamp.. Jag brukar tänka på livet som det vore en stig man går på.. Min har varit fylld med törnen och jag har kämpat mig igenom.. Jag har stått vid vägskäl i livet och tittat mig förvirrat runt och sökt efter den rätta vägen, efter trygghet och ärlighet.. Efter någon som kan krama mig så där innerligt igen.. som kan älska mig..

En dag, så stod jag åter vid ett sånt där vägskäl.. Skillnaden denna gång var att det fanns endast två vägar att välja.. Livet eller döden.. Så illa var det ett tag.. Jag valde livet, jag valde den tuffaste men den underbaraste vägen..

Idag, hanterar jag livet.. Jag hanterar vardagen och kan kontrollera ångesten, när den som en demon kommer krypandes in i min själ och vill förgöra.. vill få mig att tro att jag inte är värd något..

Jag önskar ingen den smärta som ångest och oro kan orsaka.. jag önskar, att jag kan hjälpa någon med mina ord och med min livserfarenhet att slippa denna plåga..

Om du har en vän som lider, som är deprimerad.. Kom ihåg att kramas och finnas till.. Lyssna och ge av din tid..

Alla har ett värde.. o jag önskade att fler vågade lämna ut sig, vågade visa rädsla o vågade visa sitt rätta jag.. Våga tro på sig själva, våga be om hjälp!! Livet är ingen tävling, ingen har rätt att bedöma dig..
Våga släpp ditt skal och visa dig naken.. då når du hela vägen..

Idag har Maya och jag haft en "bara vara vi" dag.. Jo, ett par timmar hade jag avlastning..
Dessa tillbringa jag i bilen med min son, för att ha ett samtal med honom. Han är lite katig, och på något sätt måste han förstå att man inte kan lägga in ostmackor i garderoben.. De går ju inte till soppåsen av sig själva.. eller?

Maya o jag har städat, busat, spelat in film och fotograferat.. Vi gjorde utflykt, till sängen och tältade, med ficklampa och mandariner.. Vi låg där under och pratade, o hon njöt av livet.. Det gjorde hennes pappa med..

Önskar er en underbar lördag o söndag.. o som vanligt.. Njut av tiden, kramas och ta hand om varandra.. Det är nog det enda sättet vi kan göra för att bekämpa ondskan som finns i världen.. Kram.. U.