Uffe&Maya

Uffe&Maya
"Vi ger oss aldrig"

lördag 2 februari 2019

Bloggen

Det är nu snart 10 år sen jag började skriva här. Om livet. Om CP. Om vardagen. Grå och trist. Solig och lycklig.

Jag har skrivit om det förflutna och om framtiden. Mycket har hänt under dessa år. Maya har genomgått flera operationer, varav två stora höftoperationer.
Den senaste var för ett år sen. Den tiden var en av de jobbigaste i mitt liv. I vårat liv. Maya hade besvär i flera månader, och har så fortfarande.

Jag själv har förändrats under dessa år. Ärrad av tiden. I 11 år har jag funnits vid hennes sida.. Jag var föräldraledig i 23 månader, och under den tiden hade jag kanske 10 nätter barnlediga. En tid där jag lärde mig tålamod. Där jag lärde mig att ta hand om en bebis. Att älska och ge närhet.

Maya bodde i min famn. I två år somnade hon på mitt bröst och hon är idag den allra tryggaste flickan, som utan problem tar en färdtjänstresa alldeles själv..

Jag är trygg, och börjar allt mer hitta mig själv igen, men stigen jag går på är ganska trasslig, inte direkt highway to heaven..

Mer som heaven and hell.

Rak och brutalt ärlig. Modig. Står upp för det jag tror på och kämpar mot orättvisor. Tar mig alltid tid. Bemöter alla med samma respekt.
Har svårare för vissa, men dom brukar jag sortera in i mappen "papperskorg" i hjärnan. Jag har egna appar i min hjärna. Ganska bra system så länge inte Bjarne är framme.

(Bjarne är mitt alterego, det är han som är glömsk, har en ganska rolig otur, tänker sig inte för och kan ha sönder en grej bara han tittar på den)

I somras fick jag diagnosen bipolär. Jag har förstått det i många år, men nu har jag det liksom svart på vitt och kan hantera situationerna bättre. Jag medicinerar och äntligen kan jag på ett sätt leva igen. Visst kommer dom, de där dagarna jag mår lite sämre, men när jag är ensam så kan jag hantera det. Att gråta ensam har jag gjort många gånger.

Jag vet även att stress får mig att må väldigt dåligt. All stress. Jag gillar mitt lugna liv. Mitt enkla men ganska fina, mysiga hem..
Stress får mig att bli irriterad och låst i mina känslor. Egentligen är jag en konstnär i själen. Egentligen skulle jag inte alls vilja arbeta som jag gör. om jag gjort i snart 12 år, med människor, barn och vuxna. Jag bär på mångas sorger och problem.

Jag skulle vilja leva mitt liv. Måla och teckna om natten. Dricka kaffe klockan 4 och gå och lägga sig när det börjar gry.
Sova. Laga god mat. Träna och sen skapa igen. Älska. Leva.

Mitt ansvar är att ta hand om mig själv, så jag orkar att finnas och sköta om Maya. För sanningen är att hon behöver all hjälp. 100 % hjälpbehov. Så har det varit sen hon föddes och så kommer det vara tills hon dör.

Imorgon ska jag ta hand om mig själv. Ett långt träningspass och sen förhoppningsvis en tur till havet, bara för att andas ett ögonblick.

Bloggen får vara kvar. En dag kanske jag skriver och uppdaterar ofta igen, kanske är det dags redan nu, det får tiden utvisa..

/Uffe

1 kommentar:

Jenny sa...

Saknat dig, välkommen tillbaka.