Snokar och en snörvlig näsa

Hur kan man hata en människa som står på sin knä och ber om pengar? Hur kan man slå ihjäl en människa bara för att han är fattig och grå.

Vad matas man med för att bygga ett sånt oförnuft? Jag skulle gärna sätta mig ner och samtala med dom pojkar som slog ihjäl den för dom okända mannen. Jag vill veta vad som fått dem att bli så hatiska och vrånga människosyn.

Vill bara förstå dom för att kunna göra en förändring. Man måste förstå sin fiende för att kunna vinna.
Menar självfallet inte att dessa unga män är mina fiender. De är nog egentligen bara en produkt av vårt samhälle.

Min fiende är den ondska som finns. Överallt börjar det titta fram. På något vis vill jag vara med och förändra och min tro är att det i många fall är vi män som måste ställa oss upp och våga visa oss sårbara. Våga visa känslor. Erkänna sina fel. Vara ödmjuka.
Vi måste lära våra barn att visa respekt. Ömhet. Vi måste visa våra barn att kärlek är något vackert.

Jag vågar! Mod och civilkurage.

Vi bor i en sniken värld. Som sköldpaddor. Om man ler och önskar någon en bra dag.. kollar många lite skumt på mig. Jag säger det hela tiden. Till alla. Enkelt. Tar mig tid att stanna och snacka, och dom gånger jag inte har tid, stannar jag ändå en stund..

Hoppade gymet idag. Formen sitter ändå tillslut. Åkte till sjön och fiskade. Kom in i skogens lugn. Där tiden liksom står still. Samma tallar som för 30 år sen. Allt är precis likadant vid sjön som när jag var där första gången.
Vart i samhället är det som det var för 30 år sen?

Strosade runt sjön, en stig med tallbarr, en väldigt tyst stig. Sjön är liten och man går runt den på en kvart, plötsligt ser jag ett äldre par stå precis utmed stigen och plocka lingon. Dom var lite söta tänkte jag, där dom stod böjda och var helt fokuserade på plockandet. Jag kom sakta närmre, och börja tänka att snart måste dom ju se mig. Det är ganska öppen terräng och jag var bara sisådär 20 meter ifrån.
Asså, tänkte jag, jag kommer ju skrämma slag på dom om dom snart inte upptäcker mig,  jag började harkla och bröt en kvist med kängan. Inte en susning till uppmärksamhet.
Stannade. Nu var jag ju bara tio meter ifrån, om dom tittar upp och plötsligt får se en tatuerad man med stora hål i öronen stå framför dom så kan dom ju dö av skräck. Dom kan ju inte veta att jag är världens snällaste. Man måste vara snäll när man är stark.

- Hej, sa jag, med bestämd stämma.

Lingon måste vara rogivande att plocka när man är veteran.

- Hej, sa jag, med en hög bestämd stämma.

Äntligen. Kontakt!!!
Det första jag tänkte på när damen och herren reste sig upp var att jag är så fascinerad av att så många gamla människor inte klarar att sitta på knä eller huk men de kan stå med böjd överkropp och raka ben i timmar och plocka lingon?
Det andra, med just nämnda par var att båda hade solbrillor på sig, vilket var ganska otippat. Jag hade i alla fall inte satt mina sista slantar på det.

Vi började samtala. Dom frågade om sjön och jag om lingon. Sen berättade dom att dom bodde i Hulta och hade varit gifta hela sina liv. Sånt är ju romantiskt. Jag funderar på hur dom gör??

Ganska snart tror jag dom förstod att jag var snäll.

- Tycker ni om öring, frågade jag.

- Om vi gör, sa dom i kör.

- Men, då får ni den här, sa jag

Vi pratade en stund. Jag rensade öringen och önskade dom sedan en fin kväll och smög mig vidare på stigen i förhoppningar att inte möta fler den här kvällen..

Att ge den glädjen till människor föder bara mer inom mig. Jag tycker mötet med människor är så magiskt och att det är så väldigt lite som gör skillnad. Ett leende. Ett mess en måndagmorgon. Bara en tanke till nån som på något sätt betyder något. Ett sms. En pling.

Så.. Nu har jag säkert hoppat och fart som hela Liseberg i mina ord, eller virrat i livets labyrint där man aldrig hittar ut..

Visdomsord på vägen?

Att vi alla är lika nakna när vi föds??

/U