Funkisvecka o en hel del tårar..

Läste smulgubbe häromdagen, som utlyst denna vecka till "funkisveckan.. Och det kommer bloggas runt om i cybervärlden om hur det är att leva med ett funktionshindrat barn.. men läs mer på den alldeles förnämliga bloggen om funkisveckan.. Klicka här :)..

Jag har verkligen gått omkring med tankarna om detta idag. För några dagar sedan gläntade det undermedvetna på locket till min ask av sorg. Asken som finns där, men där locket är stängt eftersom min kärlek övervinner allt.. Ändock, måste sorgen fram då och då..

Imorse, tog det undermedvetna mig med storm och locket blåste av och en hopplöshet virvlade i själen.. Den tog med sig ensamheten till det oändliga och mina tårar rann utmed kinderna.. Det är tårar av den innerligaste kärlek jag mött, det är tårar av glädje och intensiv förtvivlan.. Det är en sorg som är fylld av liv, av kraft och hopp.. Det är det oundvikliga och vanmaktens ansikte..

Den 27/2 2008 kl 13.15 kom Maya till världen. Jag kan garantera Er alla att den ömhet jag kände i min själ när jag fick se att jag var far till en dotter, är den starkaste känslan jag haft.. Omvälvande, kärleksyr höll jag henne mot mitt famn och viskade i det lilla örat.. Välkommen, du underbara..

Dagarna gick och de blev veckor och månader.. Sakta började jag inse att något inte var som det skulle med min Maya.. Jag läste barnböcker, och insåg att Maya inte alls gjorde de framsteg i sin utvecklingskurva som brukligt var..

Hon hade inte någon balans i nacken, kunde inte sitta och blev spänd som en fjäder när hon blev ledsen eller skulle få mat.. Jag hade samtal med BVC om det, men de tyckte mest att jag skulle låta tiden gå.. "Det skulle säkert bli bra".. Så här efteråt kan jag tänka att de inte vågade berätta sanningen eller det de misstänkte för mig..

Jag tog tag i saken och på hösten 2008 träffade vi vår läkare och en barnneurolog.. Minnet av detta möte är mest som ett dimmigt töcken.. och orden som neurologen yttrade.. ligger än i dag kvar som ett eko..

-Det verkar mest som hon har en cp-skada.. cp-skada.. cp-skada.. cp-skada.. ..

Den kvällen, när min prinsessa somnat, gick jag omkring i huset, och tårarna flödade. Jag skrek av hat, jag skrek åt min gud.. -Varför?? Varför?? Varför just min lilla Maya?? Det var en otröstlig panik i min kropp och själen brann av allt det onda som hände mig..

På natten höll jag henne mot mitt bröst, jag kramade henne och smekte ryggen.. Jag gav henne mat, och såg in i hennes kristallblå ögon, de lyste av evighetens skimmer och de gav mig hopp.. Denna lilla varelse som med sin närvaro ändrat hela mitt liv, hela hennes tillvaro och framtid var mitt ansvar..  och fast tillvaron, min vardag gungade under fötterna och min ångest rev sår i hjärtat, så fanns ingen återvändo..

..Ett groende frö, ett gryende liv..

  två hjärta slår i den kropp den

  andra växer..

  Till oss, ett liv, ett kärlekspytt,

   väx och frodas, kryp, gå.. Lev..

   vid din sida vi finns när ont

i själ och kropp det svider..

Du, lilla barn, ömt vid min

famn ska jag vagga dig till

sömns..

O vårt eviga stöd och tröst vi ska

til dig ge tills vårt liv ej mer finns..

Din pappa är lycklig att du finns..

Uffe 19/11 2007

Jag har lovat Maya att alltid finnas där för henne och kämpa för hennes sak och rätt.. Maya är den gladaste ungen som finns, hon skrattar och är nyfiken på vad denna värld har att erbjuda. Hon är enormt omtyckt på dagis och av alla som möter henne.. Hon kan inte sitta själv, hon kan inte gå eller gripa sina leksaker, hon är väldigt spactiskt och har inget tal.. Detta innebär en vardag som inte alls liknar den vardagen som är med ett barn som inte har ett funktionshinder..
Men, jag lovar er.. vår kärlek till varandra saknar motstycke.. Maya och jag är ett team, vi ger och tar..
När kärlek växer som en porlande vårbäck, brusar fram dag efter dag, bildar den en flod som med obändig styrka kan försätta berg.. så, ikväll stänger jag locket på min ask av sorg och öppnar själens port.. Imorgon är en ny dag, full med möjligheter.. Om jag tillät sorgen att ta över skulle detta inte fungera, då skulle jag gå sönder av oro och stress och inte kunna ge Maya det hon så väl behöver.

Att få barn, ett nytt liv är en omtumlande händelse i varje vuxens liv.. Att få ett handikappat barn är en smula mer omtumlande.. Imorgon fortsätter jag o skriva om våra liv.. Life of US..

För ikväll ska jag lyssna på hårdrock (forever in my heart) och fortsätta gråta, för en tår behöver inte alltid vara en tår av smärta.. Gråten behövs i våra liv, för att vi ska växa och utvecklas och njuta än mer av det som gör livet underbart.. Livet, gott folk.. är i slutänden det ända vi har.. Så, njut.. o sovgott.. U.
Förresten måste jag tacka http://livetiiiiifocus.blogspot.com/2010/05/till-storfiskande-uffe-pappan.html som med ett helt blogginlägg tackade mig.. Det värmde en gammal mans hjärta.. oj.. oj.. så glad jag blev!!