Carpe punctum..

.. Är något vi människor har svårt för, jag med alltsom oftast.. Men, lär mig för varje dag..

Det är det som är det viktigaste, att lära, aldrig sluta lära.. Tro att man kan det mesta, utan varje ödmjuk mot stunden, att bevara det fina inom sig, sluta in det i hjärtat och minnas det som igår..

Även det som gör ont, de misstag man gjort och gör, de är lika viktiga att komma ihåg, lära sig av.. Det är sant, att; Om man behärskar det som skett, sin historia, då behärskar man nuet, samt framtiden..

Människan vältrar sig i tomma ord, tomma löften, lovar, men kan inte hålla det.. Att säga;

-Jag älskar dig.. Vad betyder det egentligen om man ältar det, flera gånger om dagen? Tappar då inte meningens egentliga betydelse något av sitt värde..
Liksom, att säga;
-Förlåt mig.. och bli förlåten..

Vad betyder de orden om man inte i sitt hjärta, förlåter, glömmer det som skett.. Jag menar självklart inte de förlåten som kommer om jag råkar trampa nån på foten, eller om jag otänksamt, tappar en tallrik i golvet, eller något annat mer alldagligt.. Utan jag menar då man verkligen gjort någon illa, och man ångrar sitt beteende.. Man vill bli förlåten..

Att leva, och kunna älska, förlåta med sin själ, sinne.. att ha det som ledmotiv i livet.. Det, gott folk, är storsint.. Det är att godhet, tror jag..

Var och handlade idag, och såg en gammal man i affären. Tyckte jag kände igen honom, brukar aldrig ha fel, brukar komma ihåg ett ansikte, en människa, även om jag i det här fallet, blev osäker.. Om det var han jag trodde, så var det många, många år sedan jag samtalat med honom, jag gick runt, småkika åt hans håll, tänkte;
-Jo, det måste vara han, men, vad han blivit gammal, skröplig. Denna man, har jag tagit till mitt hjärta, en man, med så mycket godhet i sig, en man jag alltid blivit väl mött av..
Så, det blev så, att jag stega fram mot honom, och sa;
-Goddag, möjligen har jag fel, men jag tror vi känner varandra! Han la sin högra hand mot min axel och log, då visste jag att jag hade rätt..
-Mitt namn är Wallman, sa han, med sin mörka, bestämda röst, vem är du, unge man?
-Uffe, jag har arbetat hos dig, det var jag som körde fel, när jag skulle putsa era fönster i Er sommarstuga..
-Ja, sa han, det glömmer jag aldrig, och log, klämde till min axel med en fast hand, styrkan kvar trots att åldern fått fäste i hans kropp.
Det blev ett kort samtal, om Maya, om mig, sen gick han vidare.. Jag är glad att jag gick fram till
honom.. Han blev glad att jag gjorde det.. Så.. Carpe Punctum.. Lär av det som är fint, godheten livet..

Nu ska jag laga mat.. Ha det bra mina vänner..