När jag började gymnasiet, så började liksom livets tåg att spåra ur. Friheten som gavs innebar ansvar. Jag tog ett stort ansvar hemma, men inte ett sådant ansvar ett barn och en ungdom ska behöva ta. Så i skolan, där blev jag någon. En tuff Uffe. Som alla var rädda för.
Magnus Ugglas "Vittring" ekade i freestylens lurar, hans texter malde in i hjärnan. Staden lockade. I mörka gränder viskade äventyret och nyfikenheten.
Varför skulle jag gå i skolan? När hela världen låg öppen för mig? När jag kunde stå nere i bowlinghallen och spela flipper.. Oj, så mycket flipper jag har spelat.
När snyggaste bruden i stan också skolkade och vi träffades nere vid lilla dammen bakom Sporthallen.
Smygrökte en Prince. Delade en Sobril och i ungdomlig lust kysstes vi. Vem fan vill då ha maskinskrivning med den tristaste läraren man kan tänka sig.
Så kom en och en nertrillandes. Till mig, nere på bowlinghallen och framåt kvällningen var hela gänget samlat.
Hoa, Meny, min bästa vän Arvid, Åsa, Sabine, Sötis, Backswing.. o så hon, ni vet..
Jag var älskad. Jag var betydd. Respekterad. Jag var Ulf. Vi skrattade och njöt av den trygghet vi gav varandra. Vårat gäng.
Långt ifrån allt bråk hemma. Från otryggheten. Rädslan.
Vi gjorde ju saker, gänget och jag. Liftade till Köpenhamn. Tjuvåkte till Stockholm. Bodde i någon skum lägenhet ute i Bagarmossen.
Tjänade några extra kulor på att servera på dammiddagar. Herregud, i jeans och uppknäppt vit skjorta.
Liksom, vem ville gå i skolan?
Jodå, en dag damp det ner ett brev från Ljungstedska gymnasie. Vi var i köket, mamma och jag, då hon läste brevet.
Reglerad. Fri.
En kille i 16 års åldern. Med stora problem. Alkohol. Tagen av polis några gånger. Reglerad.
Möte på kommun. Soc. På den tiden fanns något som hette BOAS-jobb. 85 pix/dag. Jodå, sa jag..
Det kom ett samtal, eller troligen ett brev, där det stod att jag hade fått en BOAS-plats på systembolaget. Där du ska arbeta med att packa upp, hålla reda på lager, fylla på i butiken.
Yeeeessss.. Livet är nice!!
Polarnas ögon när jag soft berättar vart jag ska börja arbeta. Planer smids. Här kommer ju jättechansen att få gratis sprit.
Att lära känna några av de där, som vi vet säljer lite roligare saker.
Efter några veckor kom vi på hur vi kunde göra, och då och då försvann en back öl, eller några sjuttisar renat från statens kapital.
Det var en rolig tid. Jag skötte mitt arbete (förutom några ungdomliga dumheter, förstås), och livet var en fest. Håll med om det folk och fä.
Drygt 30 år senare undrar jag hur fan dom tänkte??
Vem kom på den briljanta idén?
Jag började om skolan året efter. Då var gänget med, för många av de jag hängde med var ett år yngre än mig. Då trivdes jag, och presterade ganska bra..
Mitt i allt detta skiljs min mor och far.
Maya ligger bredvid och snarkar. Hon och jag har en hektisk december framför oss. Det är fullt i almanackan.
AKK-träning (den nyfikna får googla), möte med handkirurg och diskussion om Botox, utprovning av en ny rullstol. LSS-möte för att påbörja diskussion och tankar om framtiden. O mitt i allt detta så kommer det ju obarmhärtigt en jul.
Igår försov vi oss. Igår sa jag till Maya att vi inte fick det igen, att vi måste gå upp tidigare. Imorse löd hon pappa och var alldeles vansinnig på mig för att vi inte gick upp.. Tääänk om vi försover oss igen.
Men hur skönt kan en säng vara?
Vi hann imorse. Vi har det väldigt mysigt, Maya och jag.
Sovgott..
U.
3 kommentarer:
Blev berörd av din berättelse. Många ungdomar känner igen sig. Min äldste son hade det jobbigt i tonåren och i och med det så hade jag det också mycket jobbigt. Nu har hans liv ordnat upp sig och du har lyckats att ta dig upp ur "träsket" och ordnat det så fint för dig och Maya.
Jag beundrar dig.
Solveig
Bamsekram till kusin och hans lilla Prinsessa!
Tänk vad lite man visste...och vet...om sin släkt!
Nu vet jag ju vad du gick igenom, men då hade jag inte den blekaste!
Du är en kämpe utan dess like!
Skicka en kommentar