Nr 1, vecka 2..

Sitter i soffan. En liten fot sticker fram från filten, ger den en klapp då och då och lutar mig fram och pussar hennes lena kind.. Pippi på teve, harmoni i hemmet..

Oj, vad jag kommer sakna dessa dagar.. De flätar oss samman, ännu mer, ger den grund av kärlek som byggts ytterligare stabilitet..

Tänk, det är nu mer än fyra år sedan, den där dagen då jag vaknade och Maya låg bredvid, stel, skakade och var nästan blå om läpparna..
Hon var tre månader, den första värmeböljan hade kommit och det var sådär jättevarmt ute.. Jag kommer knappt ihåg hur jag gjorde, förutom att jag kastade på mig kläder och tog ungen under armen och körde mot sjukhuset. Ringde när jag var på väg.. så sjukhuspersonalen väntade på mig när jag kom med min lilla prinsessa..
Då var hon bättre, fick vätska och piggnade till.. men vi blev inlagda.. Låg där i sängen med fröken på mitt bröst, och då, plötsligt började hon krampa igen..

Hemskt. Mardröm. Total ensamhet. Förtvivlan. Oro. Sorg och en oerhörd längtan efter någon att prata med, krama, få hålla i handen.. Jag satt där, i ett rum på sjukhuset och i ett annat låg min kärlek och höll på att dö. Läkare. Sjuksystrar. Kalabalik. Vad händer.

Min kropp var i chock. Min hjärna kunde inte tänka, men min själ sa.. Kämpa..

Min underbara mamma kom in, höll mig sällskap, samtala, vi bad, om hopp och att vår pärla skulle få leva..
Fick ett eget rum på sjukhuset, på IVA, där Maya sen låg i, mer eller mindre koma i flera dagar. O fast min mamma ofta var där. Min syster. Så var ensamheten som en dolk som stuckits i ryggen. Sveket. Att inte finnas för varken mig eller Maya var en otröstlig sorg.. Ett kärleksband som klipptes av, obönhörligt och för alltid..

Sjuksystrarna var tvungna att tvinga mig att gå och lägga mig och sova, jag satt dygnet runt vid sidan av min dotter. Höll hennes hand, smekte kinden och pratade med henne..

En eftermiddag, då mörkret mer och mer lade sig över oss.. Maya verkade inte bli bättre.. tvärtom.. så bad jag om att träffa en präst..
En kvinna kom, och vi satt länge och samtalade.. bad för Maya.. bad om styrka och ork.. om bättring.. o förändring..
Då jag kom tillbaka upp till avdelning och var på väg till mitt rum, ropade en sköterska till mig.. - Maya har vaknat..

Det föll tårar. Det faller tårar. De har skapat en flod som rinner rakt ut i en hav av skönhet.. Min kärlek. Min tro och ork ligger i en ark, osänkbar, står pall stormen.. finner stiltjen i hamnen.. funnit ro i själen..

Idag tog vi en promenad till gymet Maya och jag.. två trappor ner ligger det, och förstås ingen hiss.. men jag tog både rullstol och unge och bar ner henne och sedan tränade jag i en timme, och Maya? Jo, hon log, skrattade och njöt av att vara med pappa.. "To be good enough"..

Barn kräver inget.. de är nöjda med att vara..

O sen rullade dagen på.. Matlagning.. disk.. dammsugning.. o Maya hon bakade sina kakor.. Hon får en liten skål och sedan får hon bestämma vad kakan ska innehålla.. vatten, havregryn, mjöl, socker, kakao.. en salig röra.. och stökar ner gör hon, den lilla filuren.. men, det man stökar ner, får man städa upp..

När jag börjar känna mig stressad.. då brukar jag tänka att jag måste gå långsammare..för att hinna se vad livet har att ge..

Njut.. o Sovgott.. U.