Ett precis alldeles ovanligt vanligt..

En gång i tiden var den här bloggen menad att skriva om hur det är att leva med ett handikappat barn.. den tanken finns fortfarande, men i praktiken funkar det inte.. för hur det än är.. hur jävla fucking jobbigt det kan vara, och hur mycket merarbete det innebär att ha en liten tjej..där inte en muskel gör som hon vill..där man inte kan prata med varandra..inte äta själv..faktiskt inte ens vända sig om själv när hon sover..
O hur jävla trött man kan vara, om nätterna när man får gå upp (jag gör det enkelt och har min prinsessa i min säng) och vända henne, bädda om, se till att inte hennes små armar eller ben ligger i konstiga obekväma ställningar..

Livet är ändå precis det man själv gör det till..

Jag strider med hjärnan och jag älskar med hjärta och själ..

Och jag lyssnar på Black Sabbath..

Ett möte.. en blick.. kan tända sprakande eldar i själen..

.. Maya har ju en rullstol nuförtiden! Vet inte om jag ens har nämnt det på min förnämliga blogg :).. som ju skulle handla om livet med handikapp..

Det är helt fantastiskt vilken hjälp denna rulle är.. Idag har vi rullat runt på stan och Maya har flörtat med varenda kotte..

Om jag stannar upp och tyst lyssnar hör jag änglar viska..

O hur enormt påfrestande allt är. Hur jag känna att livstråden brinner fortare än stubinen på en dynamit och jag känner smällen komma.. Tanken på hur jag ska orka.. tröttheten om mornarna.. Längtan efter en längre tid av sömn.. har glömt hur sömn smakar.. men någonstans i mitt sinne har jag för mig om att den var söt som persika..

Ändock.. tindrar min själ sittandes på piedistalen, dinglande med fötterna och ett leende av tacksamhet att jag är jag..

O när väl elden sprakar värms jag i den kallaste kyla.. av ömhet som smeker.. av trygghet som ombonar.. och jag kastar mig ut i det okända och faller ner i en oändlighet av möjligheter..

O mitt precis  när orden börjar spira, pärla sig, blir enkla.. när fingrarna leker över tangentbordet.. sååå.. piper den där förbaskade tvättmaskinen och jag på påminns.. ja, just det.. det finns ett liv oxå..

Ett där inte tvätten hänger sig själv.. där inga golv blir dammsugna utan min påverkan.. ingen självdiskande disk.. inget liv där räkningar inte finns..

O så.. med Uggla i högtalarna.. högt och underbart.. med en sovandes prinsessa i soffan.. och doftande blommor på min balkong, hänger jag min tvätt och elden sprakar..o jag ler.. för jag lever..

Jag ligger inte på ett hårt betonggolv i en källarlokal.. med ångest som river i det inre..med taggtrådsgråt..hungrig och ensam.. där endast flaskan eller den lilla påsen med drogen som ända vän..

Jag har ett hem.. ett fantastiskt vackert.. inte som vem somhelst.. inget IKEA hem.. ett personligt och med ett kylskåp.. o det finns mat i det.. DET är tacksamhet.. och har absolut inte varit en självklarhet i mitt liv..

Jag nuddade botten av brunnen och där fastnade jag i dyn. Kravlade runt, fumlande famlande efter en rot av liv.. o en dag fann jag den och likt Jack klättrade jag upp och fann hur solen lyste bakom de gråa molnen..
Det fanns en horisont.. o där skulle jag äntligen finna lyckan..

Några år efteråt.. insåg jag en dag..att horisonten inte är lyckan.. Lyckan är på vägen dit och den dag jag når mitt mål, den dagen jag står vid horisontens brant.. då har jag lagt mitt livspussel och säger adjö till livet och seglar iväg med en själ full av ödmjukhet inför det jag varit med om..

Nu.. gott folk.. är tvätten hängd.. disken diskad.. golven dammsugade och prinsessan nattad.. och jag tänker lägga mig i hängmattan på balkongen och se hur molnen trasas sönder och solen sakta går ner i väst..


Sovgott..