Ett svar..

Måndagkväll. En lång ledighet lider mot sitt slut, en period av livet, minne i själen.. o framför oss, slingrar sig stigen.. Stannar du upp någongång och sätter dig vid kanten, ser blommorna, känner doften av kärlek, smakar av livets sötma?

Har fått en kommentar och fråga, gällande Mayas mamma.. Jag har skrivit om det förr, så jag tänker inte skriva mycket mer om det, men eftersom frågan kom så..

Jag har ensam vårdnaden om Maya och har haft det sen hon var sisådär 6 månader. Jag har tagit hand om henne sen hon var liten bebis. Mamman fanns med, de första månaderna, men sen drog hon från mig och Maya och träffade inte Maya på ca 2,5 år.. Då hörde hon av sig, igen.. (fan, det är svårt att skriva om det här känner jag)..

Hur ska man möta en människa som sårat ens innersta? Som övergett. Hur långt ska man förlåta? Jag tänkte som så, att det måste vara den största kärlek jag kan ge Maya, att hon återigen får vara i sin mammas famn, känna hennes doft, och hjärta som slår.. Det hon i trygghet hörde under 9 månader.. I den magen hon växte och bodde..
Inte kan jag låta min egna ilska och vrede över en människas svek gå ut över Maya?
Det är fortfarande, hur ska jag säga, "struligt" med mamman, men dom ses några timmar varje vecka..

Det här får minnena att anfalla i flock, och locket på asken av sorg flyger upp.. känslorna far runt som löv i höststormar..
O jag har faktiskt inte skrivit något om detta, Mayas mamma, just på grund av att hon inte själv vill det..

Idag, kom dom.. tårarna.. de gick inte att stoppa och jag grät hejdlöst.. Över Mayas handikapp. Över att det blev som det blev. Rädslan att inte orka. Att inte hinna med. Den panik oro jag känner för min ekonomi.. o så minnena.. av en total maktlöshet..

Det var en kväll. Jag satt med Maya i min famn och såg på TV.. då reste hon sig och sa.. Jag åker till en kompis och sover där.. vet inte när jag kommer hem igen.. o steg ut ur dörren.. utan en kram.. ingen puss.. ingen förklaring.. o försvann ur våra liv.. O där stod jag.. med en bebis, vår lycka.. o skriket från den ångest jag kände fann inga gränser..
Dag och natt. Jag och Maya. O sakta, sakta läkte jag. Min själ fann en plats att vila på. O solen i horisonten.. den jag varje dag ser.. min horisont.. Vägen blev lyckan..

Jag är en lycklig man. Jag är nog en ganska stark man, både psykiskt och fysiskt. Står stadigt på jorden och det är inte mycket som kan få mig på fall.. Jag finns.. O Maya finns.. O Alex finns.. O det är där jag funnit lycka och kärlek.. en öm innerlig känsla av att föralltid hålla det jag lovat..
Det jag lovade dig, min fina, det jag viskade till dig, de nätter jag inte kunde sova, då du sparkade i magen.. Att alltid finnas för dig.. mitt hjärta och själ är era..

Hittar ingen tråd. Att börja dra i.. Maya har precis somnat i soffan, hon gjorde det med ett leende.. kanske var det min skäggstubb som kittlade dödsskönt på kinden av godnattpussen.. men jag tror inte det.. Hon är det tryggaste barn man kan tänka sig.. Barn blir det, om man ger dem det viktigaste vi har.. Tid!!
Har sagt det förr, och säger det igen.. Tid! Den kostar ingenting, men den ger minnen för livet.. Vem har så bråttom att man inte har tid att stanna upp? En stund? Sätta sig ner på huk och möta barnens lek och skratt. Ge en kram. En puss. Leka. Vara en förebild. En trygg famn att vila i. En hand som klappar och tröstar. På så vis, kan vi bekämpa den ondska som lurar, som pyr i varje hörn.. Då kan vi låta kärlek segra..

Nu, gott folk.. tänker jag ge mig själv lite tid.. en nice film.. frukt.. o sen meditation.. innan min skönhetssömn infinner sig (sisådär vid 00.30 tiden:).. Ny vecka.. nya lärdomar.. nya möjligheter.. ny chans att utveckla sig och leva sitt liv..

Avslutar med några av de tankar jag varje dag bär med mig..
Lev och låt leva..
Ta det lugnt, du hinner..
En sak i taget..
o sist men inte minst.. Gör det enkelt..

Sovgott.. U.